OSTRAVA (HOCKEYSVERIGE.SE)

* Ett rättvist brons

Mikael Renberg brukar ju få en del skit för att han brukar gilla att prata i termer av "rättvist" och "icke-rättvist" inom hockeyn. Men jag tycker ändå att det svenska bronset var 'rättvist'. Sverige var bättre än Finland turneringen igenom och var det bättre laget både i gruppspelsmatchen och idag.

Dagens match var helt okej. Som en bronsmatch brukar vara. Lite småkul men ganska avslagen både på is och läktare. Idag rycktes den också sönder av domarna, som tog utvisningar för nästan allting. Det var inte speciellt mycket spel som var i spelformen fem mot fem, tyvärr.

Sverige gör en gedigen insats. De hamnar i underläge men visar återigen lagmoral och vänder. Som så ofta förr gjorde de dessutom en ganska dålig förstaperiod, för att sen spela bra i den andra - och spela av matchen hyfsat snyggt i den tredje.

Det är ingen bronsmatch som kommer gå till historien. Men Sverige gjorde ett gott jobb mot ett, för året, ganska svagt finskt lag.

Det hade känts märkligt om Juniorkronorna hade lämnat den här turneringen utan medalj.

* Ett annat Sverige

Jaja, dagens bronsmatch var väl inget att skriva hem om. Men det var ändå ett annat Sverige vi fick se i år. Ett Sverige som inte klappade ihop, utan som vände knepiga underlägen. Ett Sverige som hackade i gruppspelet mot sämre lag, men snäppade upp i kvarten mot värdlandet Tjeckien, som gjorde vad de kunde mot ett riktigt bra Ryssland och väl gjorde vad man kan begära i bronsmatchen också.

Det går att hävda att Sverige bara ställdes på ett riktigt bra prov under hela JVM och det var mot Ryssland. Då förlorade de. Men det går också att säga att Sverige besegrade Finland två gånger. Finland som i sin tur slog USA. Som i sin tur slog Ryssland. Som i sin tur slog Kanada (och Sverige). Det ska göras också. Finland fick pisk av ett svagt Schweiz, till och med.

Brons är ingen succé för Sverige, inte på något sätt, men när jag åkte till Ostrava och Trinec hade jag tre lag klart före Juniorkronorna, sen hade jag Sverige på samma nivå som Tjeckien och Finland. En placering fyra till sex alltså.

Därför var det här JVM:et ändå ett bra mästerskap för svensk del. Ett brons är ett brons och kan aldrig vara värt mer än ett brons. Men det är ett brons med mersmak. I slutändan blev man lite för beroende av ett fåtal spelare i offensiven, och det gjorde att man inte orkade rå på Ryssland.

* De får högst betyg

Några svenskar får högsta betyg av mig, eller i alla fall nära på. För gemensamt för nästan alla jag kommer nämna här är att de gjorde matchavgörande misstag i semifinalen.

Hugo Alnefelt gör nämligen en alldeles magisk turnering om vi ser över hela bilden. Han gjorde också några grymma räddningar mot Ryssland igår. Tyvärr gör han också ett par tavlor som blev matchavgörande.

Samma sak kan sägas om Rasmus Sandin  som gjorde den kanske bästa matchen jag sett en svensk junior göra i VM igår, men sedan blev något av en syndabock på det ryska avgörandet. Men man kan inte direkt klaga för mycket på vare sig honom eller Alnefelt. Utan dem hade matchen varit över i ett betydligt tidigare skede.

Nils Höglander var en av turneringens allra bästa spelare. Från första matchen mot Finland har han hamnat i rampljuset, för det mesta av positiva orsaker. Jag fick nästan lite vibbar från Zlatans genombrott i EM 2004. Han kunde på egen hand, stillastående, uppehålla 3-4 motståndare och sen skapa en målchans eller få med sig en frispark. Så kändes det ofta med Höglander också. Han kunde skapa så otroligt mycket på egen hand. Zorromålet mot Finland i premiären får väl motsvara Zlatans klack mot Italien.

Tyvärr för hans del blev turneringsavslutningen en ren mardröm med matchstraffet igår och den märkliga 'indianaren' till Finlands 2-1-mål idag.

Två andra svenskar som också ska nämnas är Samuel Fagemo och Victor Söderström  som båda gör helt suveräna turneringar. Fagemo ses som en offensiv spelare men spelade också boxplay och tog ett stort ansvar där. Han har verkligen tagit rollen som stjärna på rätt sätt. Och Victor Söderström visade att det inte var något snack om att han skulle vara med här.

Jag vill också hylla den otroligt ödmjuke David Gustafsson som gör ett förjäkla gott jobb i det defensiva och som alltid tar sig tid med media och svarar bra - även i de tuffaste stunder.

Jag hade två svenskar med i mitt All Star-team. Backen Rasmus Sandin, såklart, och forwarden Samuel Fagemo. Jag var frestad att ta med även Höglander, men valde Barrett Hayton och Alexis Lafrenière i stället. Det stod mellan Fagemo och Höglander och även om den sistnämnda kanske syntes mer så vinner Fagemo, som det ser ut, både poängliga och skytteliga. Då ska man vara med.

I övrigt tar jag ut Kanadas målvakt Joel Hofer och den ryske backen Aleksandr Romanov.

* Nästa år

Efter förra årets fiasko kunde vi ändå  sitta här och säga att det såg ganska bra ut till kommande turnering, alltså den vi just sett. Vi visste att den otroligt vassa backsidan från i fjol skulle kunna överträffas i år, vi visste att spelare som Samuel Fagemo, David Gustafsson och Oskar Bäck skulle kunna vara med nu. Precis som Filip Hållander och Jacob Olofsson, som tyvärr inte togs ut av skadeskäl.

Dessutom fanns jokrar som Jonatan Berggren och Albin Eriksson, som inte var med i truppen förra året av olika skäl, tillgängliga.

Nu? Nu ser det lite tyngre ut.

Visst, Hugo Alnefelt kommer vara ännu bättre om ett år. Victor Söderström, Philip Broberg och Tobias Björnfot kan vara med på backsidan. Albert Johansson, som inte kom med i år, kommer också få en nyckelroll. Framåt kan kedjan med Alexander Holtz, Lucas Raymond och Karl Henriksson hållas intakt.

Där bakom vill det till att stommen från U18-guldlaget från förra året tar stora kliv. Jag tänker på Simon Holmström, Albin Grewe, Zion Nybeck, Oscar Lawnermed flera. Dessutom måste ju Noel Gunler tas ut.

Vi vet ju att det nästan alltid ploppar upp någon oväntat under säsongen (Samuel Fagemo, Emil Bemström förra året, som exempel. Mattias Norlinder, Nikola Pasic, Linus Öberg den här) och det vill nog till att det blir så även om ett år.

Men dit är det långt.

* En rejäl bakläxa till IIHF

JVM i Ostrava var mitt första mästerskap som utsänd reporter, och det har varit två underbara veckor. Det är intensivt, men förjäkla kul, att bevaka ett JVM på plats.

Men IIHF gjorde det inte lätt för oss.

Dels lade de turneringen i två orter som det är otroligt svårt att ta sig till. Det svenska laget, och några utsända journalister, bodde i Polen (!), Expressens utsände bodde i superhålan Trinec och blev bygdens mest hatade man efter att (rättmätigt) ha kallat Trinec för den värsta staden någonsin.

Efter att ha upplevt JVM i Buffalo trodde jag att det inte skulle gå komma till en tråkigare stad - men tji fick jag. Trinec är den tråkigaste staden, någonsin.
Finns absolut ingenting här, och det här fick därför bli nyårsmiddagen. pic.twitter.com/KN0aHcpjCD

— Robin Lindgren (@robinlindgreen) December 31, 2019

Arenan i Trinec var sjukt lättjobbad dock. Det vägde nästan upp för den, sett till många parametrar, deppiga staden. Där hade vi journalister det enkelt. Det var värre i Ostrava. Där verkar IIHF ha ansträngt sig för att göra det så svårt som möjligt att arbeta. Både före, under och efter matcherna. 

Men det är bara att ladda om. 2024 ska det spelas senior-VM här.

Hej och hå.