Ratades av Hammarby – blev världens bästa back – Old School Hockey Rolle Stoltz

Han ansågs för långsam och fick nobben av Hammarby. Rolle Stoltz svarade på kritiken genom att vinna två VM-guld med Tre Kronor och sex SM-guld med Djurgården. I dagens Old School Hockey porträtterar Ronnie Rönnkvist sin gamle vän som avled 2001.

1) Spelet skall vara kul. 

2) Pucken ska göra arbetet. 

3) Man ska ta det lilla lugna. 

Det var tre regler som backen Roland Stoltz själv hade satt upp och som han för det mesta efterlevde på isen.

Jag hade äran att jobba tillsammans med "Stoltzarn" under åtta år och hann under den tiden göra någonstans mellan 50 och 100 intervjuer med honom. Det blev mycket garv, men han bortom det humoristiska var även analytisk då det gällde ishockeyn samtidigt som han var en obotlig optimist. "Allt kan hända", var hans motto.

"Rolle" föddes 1 augusti 1931 i Stockholm och var med det 27 dagar äldre än sin vän Sven Tumba och hela fyra månader äldre än sin vapendragare Lasse Björn. Uppväxten skedde i Gröndal i Brännkyrka Församling. Under många år bodde han med sin fru Rut på Hövdingagatan i Aspudden med utsikt över Aspuddens IP. På 70-talet flyttade paret sitt bohag och siktade in sig på Sätra söder om Stockholm. Det var ett rejält slagskott från höjden där vattentornet står som han kom att leva resterande tiden av sitt liv.

FÖR ÖVERTEKNISK FÖR FOTBOLL  

Jag ska försöka sammanfatta Rolles fantastiska hockeyliv i komprimerad form och plocka med några av hans egna citat och berättelser som jag sparat från åren som vi jobbade tillsammans. Men jag vill ändå inleda med att påpeka att "Rolle" gjorde inte mindre än tio säsonger som division 3-spelare i fotboll och spelade även ett stort antal matcher för Gröndals bandylag. Att det var just Gröndal som kom att bli hans klubb i fotboll var egentligen ganska naturligt.
  
– Jag kunde ju sitta i fönstret och se på killarna när de värmde upp på IP. När de var klara kunde jag kila ner och vara med och lira, har han tidigare berättat lite skämtsamt.

Han testades även som centerhalv i Djurgårdens reservlag i fotboll under en säsong och sägs ha varit överteknisk i sitt spel. Trots att han inte var oäven som fotbollsspelare var det hockeyn som gällde för honom.

"Rolle" kallades ibland för "Buster Keaton" efter den store amerikanske komikern och hade rykte om sig att vara en lurifax. Det var därför lätt att tro att han utifrån sin personlighet var lite loj vad det gällde träning. Men det är en helt felaktig bild. Han skulle aldrig ha blivit en av sin tids bästa backar i välden om han tillbringat mestadelen av sin tid på sofflocket hemma i Aspudden.

Gröndals IK var vaggan även då det gällde hockey för Roland Stoltz del. Men då han fick anställning på Atlas Diesels verkstadsskola ute i Nacka började han spela hockey med företagets lag som i början av 1950-talet faktiskt låg i division 1 (dagens elitserie). "Rolle" spelade två säsonger i ettan med Atlas Diesel innan laget halkade ner i division 2. Efter ett år i tvåan bestämde ledningen på företaget att man helt enkelt skulle skrota ishockeyverksamheten.

Rolle Stoltz.Foto: Arkivbild

"DET ÄR BARA ATT TACKA HAMMARBY"

"Rolle" hade inga tankar på att sluta med den sport han nu hade lärt sig att älska. På den tiden jobbade eldsjälen Torsten Flygelholm,  "Flygel" eller "Knatten" kallad, som idrottskonsulent på Atlas Diesel. "Rolle" knallade lite dystert in på hans kontor en vinterdag 1955 och frågade var han tyckte att "Rolle" skulle gå. Torsten, som kom att bli en nära vän till "Rolle" under de här åren, sa att han skulle ta chansen att gå till Hammarby. Men Kurt Krüger i Hammarby gav honom kalla handen.  

– Inte en chans alls att du kan spela här, sa Krüger.
– Lär dig åka skridskor först. Du är för långsam.

Vännen Lasse Björn minns Hammarby-debaclet:
  
– Rolle berättade för mig på ett juniorlandslagsläger uppe i Norrland där vi delade rum att Hammarby nobbat honom. Det var förresten första gången som vi träffades och pratade, även om vi säkert hade spelat mot varandra några gånger. Han hade lirat i Atlas Diesel säsongen innan och då tipsade jag gubbarna i Djurgården om att han var duktig och att vi borde värva honom till Djurgården. Det passade ju alldeles utmärkt eftersom vi behövde en bra back just då.
– Det är väl bara att tacka Hammarby för hjälpen med att få en av världens bästa backar till Djurgården, skrattar Lasse Björn.
– Vi spelade tillsammans i Djurgården och landslaget fram till 1966 då jag lade skridskorna på hyllan.

DÄCKADE I MAGSJUKA

Roland Stoltz debuterade i Djurgården säsongen 1955/56. I november samma säsong debuterade han dessutom för Tre Kronor. Svenska Ishockeyförbundet hade beslutat att ett klubblag skulle få representera Tre Kronor i en dubbellandskamp mot Norge i Oslo. Sverige vann det första mötet med 7-1, efter att bland annat "Rolle" svarat för ett av målen, och det andra med 3-2.

Året efter valde förbundspamparna att röra om i grytan då det blev tal om VM-uttagningar. Tre Kronors insats vid VM i Krefeld 1955 och vid OS i Cortina 1956 hade slutat i ”praktfiaskon”, som de själva uttryckte det. Bertz Zetterberg, Åke Lassas och Ove Malmberg fick alla kliva åt sidan för att lämna sina backplatser till Hasse Svedberg och Roland Stoltz.

De svenska killarna var inte vana med den ryska bakteriefloran och fyra dagar efter ankomsten till Moskva låg inte mindre en elva spelare nedbäddade efter magåkommor. Läkaren, Bengt Axelsson, hade med andra ord en del att stå i förutom att klinka svenska 50-talsklassiker på pianot som stod mitt i det svenska omklädningsrummet.

Foto: Arkivbild

"SJÖNG "HELAN GÅR"

VM-turneringen avslutas som bekant med att lagkaptenen Lasse Björn fick lyfta guldbucklan mot den ryska natthimlen sjungande ”Helan går”. I en krönika efter VM skrev R:et Eklöv i Dagens Nyheter följande:
”En av anledningarna till Svedalas lyckosammaste VM-insats genom tiderna var att våra årsfärska landslagsbackar Hans Svedberg och Roland Stoltz med den äran kom från sitt första elddop.”

Ett klassiskt citat efter Moskva 1957 från Roland Stoltz:
  
– Det är verkligen synd att inte Moskva oftare får arrangera VM. Där är é re ju ingen konst att vinna VM, för det är ju så jäkla trist där att man inte kan hitta på annat att antingen kika på Lenin eller träna ishockey och då tränar jag hellre.

VANN SEX SM-GULD  

På tal om Kurt Krügers uppmaning till att Rolle skulle bli en bättre skridskoåkare så svarade han följande i en intervju med Kerj Jonsson:
  
– Jag är varken världens bäste eller långsammaste back, men jag är nog mera bra än långsam skulle jag tro. Under träningspassen med både Tre Kronor och Djurgården brukar jag aldrig bli jumbo, det kan jag försäkra. Men en lång lirare (188 cm) ser för det mesta ut att åka mer saktfärdigt än en kort kille.

Roland Stoltz kom att vinna sex SM-guld med Djurgården. Det första var 1958. Inför sista omgången i SM-slutspelet det året kan inte Djurgården vinna guldet av egen kraft. Allt i guldstriden talade för Skellefteå som i sista omgången skulle möta Södertälje SK på Södertälje IP. Det skulle räcka med seger i den matchen så skulle det första SM-guldet till Västerbotten vara bärgat. Men SSK vann med hela 5–2 samtidigt som Gösta Sandberg avgör Djurgårdens möte mot Gävle GIK genom att sätta dit 3–2–pucken bakom Hans Isaksson i gävlekassen.

Roland Stoltz tillsammans med Lasse Björn hyllas stort som Sveriges främsta backpar efter matchen och Lasse får som lagkapten ta emot SM-bucklan. Om Rolle sades det bland annat i pressen dagen efter den avgörande matchen mot Gävle:
"Taktiskt och tekniskt så är Roland Stoltz en av våra skickligaste backar genom tiderna."

Rolle lirade i Djurgården fram till och med säsongen 1969/70. Under åren blev han svensk mästare sex gånger, världsmästare två gånger och vid VM 1963 i Stockholm utsågs han till Världens bästa back.

VM:s BÄSTA BACK

Just utmärkelsen som världens bästa back 1963 var något som Rolle var mycket stolt över, speciellt eftersom VM spelades på hemmaplan.  

Lars-Gunnar Björklund, Roland Stoltz nära vän under många år, har tidigare berättat för Old School Hockey och hockeysverige.se:  

– Rolle verkade ofta nollställd inför stora och små framgångar, men några grejer låg honom varmt om hjärtat. Det första var när han som liten – han kallades då för "Plutten" – fick sin allra första medalj som segrare i gamla AT-cupen. Jag vill minnas att han lirade för Gröndal då.
– Det andra var att han med 218 landskamper hade en mer än bästa vännen Lasse Björn. Det hände alltid när vi skulle spisa en måltid i sällskap med Lasse att Rolle började med: ”Du ‘Larsgunnar’ – han band alltid ihop mina namn – kan vi verkligen ha honom vid samma bord, en så orutinerad lirare?”
– Det tredje var då han vid VM 1963 blev vald till Sveriges bästa back. Det satt fint att för en gångs skull komma i centrum i stället för Sven Tumba som kramade kungar, pussade prinsessor och inte höll näbben en sekund.

Efter VM-guldet 1962 i Colorado berättar Roland Stoltz i en intervju med Tommy Engstrand som då jobbade på Idrottsbladet.
  
– Kan inte påminna mig om att jag misslyckats någon gång mot grabbarna med lönnlöven på bröstet. Mina bästa landskamper har jag gjort mot transatlanter. Det är säkert dom två bästa landskamper som ett svenskt landslag gjort rent taktiskt sett då vi slog USA och Kanada i Colorado.
– Jag lyckades också tillverka en syl som jag aldrig glömmer. Det var mot USA och det stod 0–0. Jag drog på från ganska långt håll och pucken tog på en amerikansk back och singlade upp i luften. Målvakten fintades bort fullkomligt. Han visste inte var den tog vägen utan fick den på ryggen och därifrån hoppade den i mål.

TRÄNARE OCH BISITTARE

Efter sin mycket fina karriär i rinken blev Rolle lagledare för Djurgården under ett par säsonger innan han tog sig an tränarjobbet först i Skuru IK och sedan hos Mälarhöjden/Västertop ute på Sätra Idrottsplats. Han startade även en ny karriär som en av landets första expertkommentatorer då han värvades som en rak och ärlig bisittare åt Lars-Gunnar Björklund under åtskilliga hockey-VM. Ett mer uppskattat och älskat radarpar kommer vi nog aldrig mer få uppleva.

Fast det var flera år tidigare som han lyckades få tyst på en annan stor sportkommentator, Lennart Hyland. Det var under en landskamp på Hovet då man fortfarande spelade utomhus. Hyland stod som vanligt och vid sargkanten och refererade matchen så att orden smattrade ur munnen på honom. Vid en avblåsning glider Rolle fram till sargkanten där Hyland står och säger:
  
– Du Hyland, kan du inte lugna ner dig lite. Vi hinner inte med att spela i samma tempo som du pratar.

En annan kul berättelse från Roland Stoltz är efter den olycksaliga kvällen då lagkamraten Sven Tumba lyckades med konststycket att göra två självmål. Presskillarna frågade "Rolle" efter matchen vem han ansåg vara bästa motståndarforwarden.
  
– Ingen, svarade han utan att höja på ögonbrynen.
  
Pressgubbarna stod på sig och bad honom åtminstone säga ett namn varpå Rolle svarar med sitt vanliga lugn i rösten:
  
– Jo, visst ja! Tumba förstås, men efter hans två sylar markerade vi honom väldigt noga.

Rolle Stoltz och Uffe Sterner i samband med VM i Stockholm 1995.Foto: Bildbyrån

KOM UPP PÅ KONTORET OCH TOG FARVÄL

Jag tänkte få avsluta med några spörsmål som ofta kom upp i mina intervjuer med Roland Stoltz under åren. Helst skulle även hans vapendragare och vänner, Lasse Björn, Sven Tumba och Hans Mild stå på samma scen.

Om att Lasse Björn sjöng ”Helan går” som nationalsång efter guldet i Moskva 1957:
  
– Vi andra hade antagligen kommit på ”Den blomstertid nu kommer” eller någon annan mysig sång, men eftersom det var Lasse som stod där blev det ju självklart ”Helan går”. Jag vet inte om han kan några andra melodier.

Eller från en regnig match i Malmö:

– Lasse ramlade i ena hörnet där det var en ordentlig vattenpöl. Jag stod kvar framför målet där det inte var speciellt mycket vatten och ropade till Lasse: simma hit för här bottnar man.

I januari 2001 gör Rolle, polaren från Gröndal, sitt sista officiella framträdande på Idrottsgalan i Globen, betydligt tunnare i kroppen än vi var vana med att se honom.

Två dagar innan galan var Roland Stoltz upp på min arbetsplats och tog farväl. Sjukdomen till trots kom han smånynnande som vanligt. Han sa att det inte var så bra längre ”men jag kämpar på så länge det går”. Sedan tog han mig i handen och därefter min då 11-åriga dotter Sandras hand och sa hej då. Det handslaget från en av Sveriges största ishockeyspelare kommer jag alltid bära med mig som något fint och värdigt.

Den 19 februari 2001 somnade Roland Frank Stoltz in i sitt hem i Sätra. Han blev 69 år.