Målvakten lade av som 28-åring: ”Började fundera – vad gör mig lycklig egentligen?”

Mitt i säsongen sade Jonatan Bjurö tack och hej till elitidrotten. Som 28-åring lade han av som ishockeymålvakt. Ett liv som helt och hållet kretsat kring hockeyn skulle nu fyllas upp med något annat.
– Jag började inse att jag mådde bättre som person på sommaren, berättar han för hockeysverige.se.

Jonatan Bjurö hade en fin karriär, precis bakom det absoluta rampljuset. Han spelade drygt 100 matcher i HockeyAllsvenskan och testade på spel både i den norska och den svenska högstaligan. Men i januari kom det oväntade beskedet att han avslutar hockeykarriären. Mitt i säsongen bröts kontraktet med IK Pantern.

Som 28-åring hade Jonatan Bjurö bestämt sig för att sluta spela ishockey.
– De tankarna blev något som trängde på mig. Visst, sommaren är sommaren, men jag började inse att jag mådde bättre som person på sommaren. Jag lade ned så mycket energi på att träna, sova, äta rätt och ville få kvittot på det genom att spela och spela bra. Men från att vi åkte ur SHL med Modo var det så mycket som varit motigt för mig. Det är egentligen 2,5 säsonger där det blivit väldig hackigt, berättar han.
– Jag började tappa energin för att spela. Kan jag inte lägga ned energin så funkar det inte, även om jag fortfarande älskar hockey. Det är skillnad att spela professionellt och spela för att det är roligt.

”HOCKEYN ÄR SÅ KORTSIKTIG”

Numera jobbar Bjurö på ett 8-17-jobb som account manager på academic work. De hyr ut och rekryterar ‘young professionals’, ofta studenter och akademiker. Han säger själv att det är en drivkraft för honom att få vara med och sätta ‘framtidens chefer ut på arbetsmarknaden’. Att så snabbt få inleda en civil karriär har betytt mycket.
– Jag blir ju inte yngre. Oavsett om jag hade slutat när jag var 28 eller 32 så visste jag att det skulle hända någon gång. Nu har jag fått tjuvstarta på den civila karriären. Det blir ett trygghetsperspektiv på det hela. Hockeyn är så kortsiktig. Det är skillnad om man tjänar ordentliga pengar, som i SHL eller utomlands. I HockeyAllsvenskan är det en bra peng, men den går att jämföra med en vanlig lön i en civiil karriär.

Hur var det att komma till insikten att du mådde som bäst mellan säsongerna?
– Det var en liten process. Men sommaren var så skön för jag kunde träna och styra allt själv och kände att jag fick betalt för det. Men när du spelar hockey kan du lägga ned all tid i världen och göra allt rätt, men det är ändå alltid någon annan som i slutändan bestämmer om du får spela i stället. Det är lite det jag känner i företagsvärlden nu också. Här kan jag styra mer själv. Det ligger ett större ansvar i mina händer nu. Jag blir som mitt eget företag. I hockeyn skulle någon annan alltid ta sista beslutet.

BLEV OSÄKER PÅ FRAMTIDEN

Jonatan Bjurö. Foto: Bildbyrån

Att Jonatan Bjurö skulle sluta redan nu var en överraskning. Inte minst för honom själv. Han hade inga planer på att den här säsongen skulle kunna bli hans sista.
– Min tjej sa att jag kanske lägger av vid 33-34 års ålder någonting. Men jag sa ”aldrig i livet”. Jag ska köra till jag är 38, skrattar han.
– Den här säsongen visste jag att jag skulle få en tuff kollega i (Lars) Volden. Jag har som sagt haft två säsonger när det gått tufft, men jag kände mig ändå rätt trygg. Volden är jäkligt duktig men jag tänkte att om jag slår honom och får stå fler matcher kan det ge eko för framtiden också. Jag spelade okej men kom inte riktigt upp i den nivå jag kan, samtidigt som han spelade jättebra och fick såklart spela mer än jag då.

Det var då tankarna kom på att det kanske var dags att lägga målvaktsmasken på den berömda hyllan.
– Där och då började jag tänkte på vad nästa steg efter säsongen skulle kunna vara. Skulle jag sticka utomlands? Jag har en dotter och en till på väg. Ska jag sticka iväg någonstans ensam? Hockey är kul, men det är inte så roligt att man ska offra allting annat runtomkring.

SPELADE SHL-HOCKEY MED MODO

Du är 28 år nu – det är väl då man börjar nå sin peak som målvakt?
– Min drivkraft har hela tiden varit att bli bättre och nå högre. Det som är så speciellt med idrotten generellt är att det egentligen bara krävs ett riktigt bra år för att miljontals dörrar ska öppnas. Det är unikt och häftigt. Så det är klart att det kommer finnas gånger då jag funderar på om jag gjorde rätt. Tog jag rätt beslut? Jag var med Pantern som emergency backup goalie och tränade i helgen och då kände jag bara hur jävla roligt det var. Men ibland måste man våga ta tuffa beslut.

Finns det någon del av dig som slutar för att den känner ”fasen, blev det inte roligare än så här?”

– Nej, eftersom jag har spelat i SHL, det kan ingen ta ifrån mig. Jag gjorde det helt okej i ett Modo som var stukat så jag vet att jag kan klara av att spela på den nivån. Men det var en speciell säsong. Jag stod inget i början, sen stod jag allt vid jul och inget vid slutet. Jag och Adam (Reideborn) var ett orutinerat par. Men kolla var han är idag! Jag kände ändå att jag kunde kampera med honom och hävda mig med honom. Han har jobbat stenhårt för var han är idag och jag unnar honom allt.
– Men när man inte får med sig resultaten i SHL riktigt, och sen inte får det i HockeyAllsvenskan heller så…då blir det jobbigt. Jag har inte sett mig som en SHL-målvakt bara för att jag varit där ett år – men samtidigt vet jag om vad jag kan.

INSPIRERADES AV FRAMGÅNGSRIKA MÅLVAKTSKOLLEGOR

Är SHL-äventyret höjdpunkten – även fast du var med och åkte ur med Modo?
– Ja, den säsongen är något jag alltid kommer ta med mig. Jag har vunnit mot Växjö och Frölunda borta, och det är något jag aldrig hade kunnat tro när jag var nere i Visby och spelade division 1-hockey. Då var det väldigt avlägset. Sen gick det en säsong – och så var man där uppe i finrummet. Det gick så fort att man knappt förstod vad som hände. Det var jäkligt häftigt.
– Men det roligaste året var nog i Visby ändå. Vi hade ett ruskigt skönt gäng och det var väldigt speciellt att spela där nere på ön. Jag hade en riktig kanonsäsong och det satte tonen för åren som kom därefter.

Sebastian Idoff.

Nyligen lade Sebastian Idoff av i ung ålder, och Jonatan Bjurö berättar att både Idoff och Tim Sandberg (som slutade som 27-åring för två år sedan) inspirerade den tidigare Panternmålvakten att våga göra detsamma.
– Jag kan inte tala för någon annan, men målvakt är en utsatt position. Du måste slita extremt hårt. Har man medgång så är det väldigt kul och min resa från Visby till Västerås och Modo gick så otroligt fort. Då lekte livet. Men sen kan det gå fort åt andra hållet också.
– Jag har pratat med andra och fått respons när jag tog mitt beslut och jag insåg att det ju finns ett liv på andra sidan. Det går att vara lycklig utan att allt kretsar kring hockey. Kolla på Tim Sandberg, som är en otroligt framgångsrik mäklare nu. Jag hade kontakt med Idoff också, och han är ansvarig för en restaurang i Norge. Man kan ta starka positioner även i det civila. Den utbildning vi har fått har vi fått inom idrotten. De ledaregenskaper vi har, har vi fått därifrån. Det kan vi ta med oss.

PLANERADE ATT BLI AGENT

Bjurö hade tankar och planer på att ge sig in i agentverksamheten efter avslutad spelarkarriär, men de planerna är lagda på is till vidare.
– Jag var sugen på det, men jag hade kanske inte planerat att sluta när jag var 28, om man säger så.  Men med det jobb jag har nu så är vi ansvariga för att hitta företag, som kan översättas till klubbar inom hockeyn, där vi ska få ut våra konsulter eller spelare om vi pratar hockey. Så du hör, det är en liknande process. Vi sköter dialogen med företagen och har kundkontakt och sådana saker. Så det blir lite som att vara agent, fast i företagsvärlden.
– Hockeyn är jävligt kul att vara i, och jag ser en potential i agentyrket. Hockey handlar mycket om de mentala bitarna, och där har jag varit med om mycket eftersom jag spelat själv. Jag brinner för att kunna utveckla andra spelare, men jag vet inte om agentyrket är helt rätt där. Vi får se. Nu tar jag ett brejk från hockeyn och sen får vi se vad som händer.

Så, hur ser framtidsplanerna ut?
– Jadu, det har ju inte funnits något annat än hockey. Jag har egentligen aldrig tänkt på hur jag mår. Men jag har börjat fundera på ”Vad gör mig lycklig egentligen?”. Jag har alltid varit intresserad av att hjälpa personer, så jag är en lagspelare på det sättet. Jag vill kunna hjälpa yngre förmågor i dagens värld. Så vi får se, jag kanske kommer tillbaka och jobbar med den biten inom hockeyn. Men hittills har jag haft det jävligt skoj på mitt nuvarande jobb.