Innan han skrev kontrakt med Philadelphia Flyers efter Skellefteås SM-guld 2014 var NHL en utopi för Pierre-Édouard Bellemare. Nu spelar han en Stanley Cup-final med Vegas Golden Knights. Bellemare har trotsat oddsen och blivit en paradoxal spelare i ett paradoxalt lag.

LAS VEGAS (HOCKEYSVERIGE.SE)
Första Stanley Cup-finalen i år och tillika första Stanley Cup-finalen för mig – på plats. Jag kan väl sammanfatta det som en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Av alla saker jag upplevt under tio år på den här sajten var det någonstans pricken över i:et, det sista strecket på bucket-listan.

Och ja, det var precis så mäktigt som jag hade hoppats. Stämningen utanför och i T-Mobile Arena var magisk. Det började egentligen redan på morgonen när jag efter frukost tog en sväng runt arenan för att fånga lite atmosfär. Till min förvåning ser jag två långa köer ringla utanför arenan. Den ena till Golden Knights-shoppen i arenan och den andra till vad som förefaller vara en pop-up-butik utanför densamma. När jag krånglar mig in för att kika på merchen som erbjöds är det knökfullt inne i butiken. Alla verkar vilja ha en bit av det vinnande undret som tagit NHL med storm.

När jag sedan återvänder två timmar innan matchstart är torget utanför arenan fyllt av människor. Rapparen Lil Jon uppträder och piskar upp stämningen hos de exalterade fansen i den 35-gradiga hettan. Nu har jag ingenting att jämföra med eftersom jag aldrig varit på en Stanley Cup-final tidigare, men jag kan utan att blinka påstå att det här är några resor häftigare än den ganska livliga fan zone som Köpenhamn erbjöd under hockey-VM härom veckan.

Inne i arenan når galenskaperna ännu högre höjder. Jag försöker konversera med andra journalister på pressläktaren, men ger snabbt upp eftersom det är lönlöst. När matchen väl startar tror jag inte att jag lyckas höra en enda avblåsning på hela matchen. Det kan förstås bero på att jag är en smula lomhörd efter alla hårdrockskonserter jag har konsumerat genom åren, men större delen av äran bör ändå tillägnas de högljudda hemmafansen som trissar upp ljudkulissen rejält.

Matchen i sig är ett eget kapitel. En vild och galen historia utan vare sig bromsklossar eller säkerhetsbälte. Två lag som bara tycktes ha anfallsspel i sikte. NHL i sin allra häftigaste prakt. Det var svårt att inte njuta.

*****

Det är när jag ser honom stå där i omklädningsrummet efter matchen som det slår mig. Vilken sjuk jäkla resa han har gjort, Pierre-Edouard Bellemare. Bara att ta sig till NHL som fransman är imponerande och exklusivt nog. Men den nu 33-årige centern gjorde det dessutom som 29-åring efter en en krokig väg som tog honom från Frankrike till Leksand och sedan vidare till Skellefteå innan han efter ett genombrott i SHL skrev ett ettårskontrakt med Philadelphia Flyers.

Då kändes han som en spelare som skulle klara av ett år i ligan och sedan återvända till Europa fullt nöjd med det. Men nu är han inne på sin fjärde NHL-säsong och har kontrakt för en till. Bellemare är en osannolik spelare i ett osannolikt lag. För lika udda det är att Vegas Golden Knights nått den framgång man har, lika udda är det att han lyckats skapa sig en karriär i NHL i en ålder där de flesta liknande spelare redan har avslutat sin sejour i Nordamerika och återvänt till Europa.

I en uppmärksammad intervju med ESPN:s Emily Kaplan nyligen berättade Bellemare om sin oortdoxa stig till NHL-spel. Om hur han höll på att ge upp hockeyn och börja plugga efter sin första säsong i Leksand efter att ha hamnat i ekonomiska bekymmer. Han lade emellertid ned sin själ i sporten, satsade allt på ett kort – och vann.

När vi står där i omklädningsrummet efter första finalen är det något han reflekterar över.
– Jag hade aldrig ens drömt om att jag skulle spela i NHL och inte ens när jag kom hit trodde jag att jag någonsin skulle få spela om Stanley Cup. Det var det sista jag tänkte på. Och nu är man här, säger Bellemare som om han försöker intala sig själv att det faktiskt är sant.
– Jag är en sådan kille som tog lång tid på mig för att komma till NHL, men jobbet man lägger ned, det betalar sig till slut.

Det gjorde det sannerligen i natt. Hans kedja med Tomas Nosek och Ryan Reaves kom till och med att avgöra matchen.
– Det kommer inte att hända varje kväll, men det är skönt att kunna hjälpa till med lite anfall. Mina två medspelare jobbar stenhårt varje match och att få mål när det behövs sådär är kul att se, säger Bellemare som fick se sina kedjekamrater lämna isen som målskyttar.

Reaves, som sköt Vegas till Stanley Cup-final med sitt avgörande mål i den sista konferensfinalen mot Winnipeg, gjorde kontroversiella 4–4. Detta efter att ha delat ut en rätt rejäl crosschecking på motståndarbacken John Carlson innan han slog in pucken. Nosek, en ledande spelare för Detroits farmarlag Grand Rapids Griffins när de vann AHL-mästerskapet Calder Cup i fjol, fixade sedan både 5–4 och 6–4.

Men redan i första perioden skickade trion positiva signaler. När de hamnade på isen samtidigt som Washingtons förstaformation med Ovetjkin, Kuznetsov och Wilson satte de dem under press.
– Det hjälpte ganska mycket. Både för vårt eget självförtroende och för tränarna. Då kunde de känna att de kan matcha oss mot vem som helst, säger han.
– Vi började matchen enkelt, fick ned pucken, skapade ett läge och gjorde nästan mål. Boom. Då kom adrenalinet på och vi visade att vi är med.

Bellemare är i allra högsta grad med. Det finns inget spektakulärt eller glamouröst över hans spel. Men i en stad som Vegas behövs det även individer som utför skitgörat för att bana väg för det bombastiska. Det är en roll han fyller alldeles utmärkt.

*****

Washington då? Även om det blev förlust finns det positiva saker att ta med sig. Att göra fyra mål på Marc-André Fleury till exempel. Det är det få lag som lyckats med i slutspelet tidigare. Nicklas Bäckström såg dessutom pigg ut och André Burakovsky är något på spåren efter sina två mål i den sjunde matchen mot Tampa Bay Lightning sist. Det är de egna defensiva bristerna som oroar. Det och att Braden Holtby såg mer än lovligt mänsklig ut efter sina nollor i match sex och sju mot Tampa.

Det är omöjligt att sia om var den här serien kommer att ta vägen. Men Vegas form och medvind gör att de känns starkare. På något vis får jag känslan av att de nått något slags tillstånd av odödlighet. Nu är det Washingtons tur att bevisa att så inte är fallet.

Over and out!