Det blir ingen Andreas Jämtin i SHL i år. Kanske inte ens någon Per Ledin. Men vad gör det när Modo går och värvar en agitator som har för vana att kräla under skinnet på de största stjärnorna i NHL. Maxim Lapierre blir en attraktion i SHL – för han kommer snart att vara hatad av de flesta.

Låt oss bara klargöra något först: Maxim Lapierre är absolut ingen Donald Brashear. För det första är han ingen slagskämpe och för det andra har han lite hockey i sig. Lapierre är en klassisk retsticka, en spelare som delar ut tjuvnyp när domaren tittar bort och försöker prata hål i örat på sina motståndare för att få dem ur balans. Spelartypen som han representerar är antagligen den mest avskydda borta i NHL, mest för att spelare som Lapierre sällan backar upp sina handlingar och med att släppa handskarna och ”slåss för sin heder”. Ja, ni vet, i NHL är de noggranna med sina koder och outtalade regler.

Lapierres största tillgång som spelare är hans mun. Till viss del för att han är bra på trash talk, men framför allt för att han antagligen har ett av världens bästa hånflin. När han stod på toppen av sin NHL-karriär var han en av ligans mest hatade spelare, mycket tack vare sin förmåga att reta upp motståndare bara genom att stå och flina dem i ansiktet. Och säg mig, helt ärligt, vem skulle inte knyta sin näve om man fick det här hånflinet upptryckt i fejan?

Vad Maxim Lapierre kan erbjuda Modo är först och främst rutin, defensiv stabilitet, bra tekningsstatistik – och så det där hånflinet. Man ska inte räkna med att han bidrar med mål och assist i några större volymer. Han hade någon rätt produktiv säsong tidigt i karriären, men på senare år har han uteslutande haft defensiva uppgifter och bör få sådana även i Modo.

På ett sätt är jag tveksam till vilka positiva effekter en sådan här värvning egentligen kan ge ett SHL-lag på isen. För det skiljer antagligen inte så mycket mellan en begränsad fjärdekedjespelare i NHL och en dito i SHL för att det ska vara värt pengarna att värva en sådan kille och riskerna det medför i form av omänskliga förväntningar och eventuella anpassningsproblem. Samtidigt är det här en underhållningsindustri och på samma sätt som det var ett genialt pr-trick att ta hit Donald Brashear – trots att karln knappast var en tillgång på isen – är det här en värvning som skapar en hel del uppmärksamhet och ”buzz” kring ligan.

Maxim Lapierre är en spelare som skapar känslostormar på samma sätt som Andreas Jämtin och Per Ledin har gjort genom åren. Precis som dessa båda spelare kommer kanadensaren snabbt att bli avskydd och bespottad av Modos motståndarfans, men det är samtidigt en del av charmen och underhållningsvärdet.

För hur motsägelsefullt det än må låta mår SHL bra av sådana här profilvärvningar.