Big bucks

I tider av ekonomisk osäkerhet och skakig arbetsmarknad är människor väldigt benägna att uppmärksamma oförsiktig hantering av pengar. Inte minst kommunpolitiker och fackpampar har en grym förmåga att välja fel tillfällen att röja loss på Stadshotellet med slipsen i pannan. Philadelphias kontraktsförslag om 100 miljoner dollar till Shea Weber lär bli föremål för debatt i den heta striden om ett nytt kollektivavtal.

Europa står väl inte i brand, men låt oss i alla fall vara överens om att det ekonomiska läget är oerhört spänt sedan medelhavsländerna visat sig vara precis så oförmögna att hantera sin ekonomi som de historiskt sett varit och alla misstänkte att de skulle fortsätta vara. I tur och ordning medgavs de undantag från EU:s konvergenskrav och Euro-samarbetet blev en konstgjord andning för de ytterst bräckliga ekonomier som med lire, drachmer och pesetas hade kraschat för länge sedan. Europas ekonomi är ansträngd och hela marknaden skakas av en finansiell ovisshet som påverkar oss alla i form av dyrare räntor, skenande inflation och en sämre arbetsmarknad.

Igår satt Zlatan Ibrahimovic i Paris och kritade på ett kontrakt som ger honom 14 miljoner euro i årslön.

På andra sidan Atlanten gick finanskraschen 2008 fram som en slåttermaskin i en redan skuldtyngd ekonomi där huvudlösa spekulanter först krökade bort skattebetalarnas pensioner och sedan tackade för förtroendet genom att göra samma skattebetalare arbetslösa och beröva dem deras offentliga skyddsnät. Den amerikanska ekonomin har varit i helvetet och vänt, men i arbetarstäder som Detroit, Philadelphia, Boston, Pittsburgh och Cleveland är såren långt ifrån att läka. Tomma hamnar och övergivna fabriker vittnar om en produktionsbaserad ekonomi i omvälvande reform med stora identitetsproblem.

Igår hostade Philadelphia Flyers upp cirka 100 miljoner dollar i ett så kallat ”qualifying offer” för att knyta till sig stjärnbacken Shea Weber de närmaste 14 åren.

Money talks, bullshit walks och fansen klagar inte över notan Det är knappast hockeyspelarnas fel att hamnarna står tomma och att det nu bara är råttor och tvättbjörnar som befolkar ruinerna av de storskaliga byggprojekt som gick om intet i krisens spår.

För hur djup en ekonomisk kris än må vara finns det alltid pengar till rockstjärnor och hockeyspelare. I fallet Zlatan handlar det om ännu en oljemiljardär som väljer att spendera sina blodspengar på att ha ett fotbollslag som leksak. I fallet Philadelphia Flyers handlar det om en av NHL:s absolut rikaste klubbar som går bra och levererar vinster, men det hade lika gärna kunnat vara schejkvarianten. Även i NHL finns det hockeygalna filantroper som öser stora pengar på sitt hockeylag utan att nödvändigtvis förvänta någon avkastning. Hade inte ishockeyn funnits hade de slängt pengarna på segling eller hästpolo eller något annat jävla trams.

Men när den här typen av monsterkontrakt presenteras tar det i regel bara några minuter innan någon av våra stora tidningar av oklar anledning räknat ut exakt hur många butikskassörskor eller lokalvårdare som ryms inom ramen för denna monsterlön. Kassörskor och lokalvårdare är fantastiska, men de säljer inte 15 000 säsongskort och precis just där blir jämförelsen helt irrelevant.

Idrottsstjärnor tjänar enorma pengar för att miljontals människor är villiga att betala för att åskåda deras yrkesutövning och köpa deras matchtröjor. Slutdiskuterat.

Flyers erbjudande till Weber är alltså ingalunda ett ovanligt kontraktsförslag i absoluta tal och termer, men det som är ytterst uppseendeväckande är att NHL-klubbarnas ägarrepresentanter så sent som i veckan presenterade ett första bud till spelarfacket där man bland annat föreslog att spelarkontrakten inte får överstiga fem år i löptid, att nykomlingar ska sitta på sina inträdeskontrakt i fem år och att en spelare först efter 10 säsonger får bli ”unrestricted free agent”.

Mitt i allt detta kastar Flyers alltså upp ett kontrakt som går stick i stäv med vad ägarna till synes unisont driver i förhandlingarna. Man kastar upp precis ett sådant kontrakt man vill medverka till att förbjuda, och det är ungefär som om Vänsterpartiet skulle hyra in sin valstugepersonal på provisionslön via ett bemanningsföretag.

Hur Nashville, som tillhör de klubbar som knappt når upp till lönegolvet, ska ha råd att bjuda emot förefaller i det närmaste obegripligt. De tvingas antagligen snällt acceptera sina fyra draftval och börja leta efter andra lösningar för att täta en försvarslinje som inom loppet av bara några dagar kan ha mist två av NHL:s absolut bästa backar till bättre betalande arbetsgivare.

Och här ligger nyckelfrågan i det nya NHL-avtalet. Professionell idrott är en fri marknad, men en enskild professionell liga är snarare ett slutet system som bär tydliga spår av reglerad planekonomi. I en sådan är fördelningen inte autonom utan baserad på modeller och därmed ständigt föremål för rättvisedebatt.

Ryan Kennedy på The Hockey News skriver ett intressant stycke om detta idag, ni kan läsa det HÄR. Utåt sett är konflikten en förhandling mellan klubbarna och spelarna, men egentligen är det lika mycket en fråga om maktbalansen mellan de fattiga och de rika. Om de små klubbarna ska vara med och konkurrera och därmed göra produkten attraktiv krävs det att de genom en relativt större del av kakan får bättre ekonomiska förutsättningar. De pengarna vill de rika klubbarna inte ta ur sina egna kistor och eftersom kakan då istället måste växa återstår bara att vittja spelarnas fickor.

Det nya avtalet lär få en del effekter. Lönegolvet kanske sänks och modellen för taket görs om, de maximala kontraktslängderna lär kortas ner och spelarna kommer åtminstone få finna sig i en 50-50-split av ligans gemensamma intäkter. Detta kommer främst de mindre klubbarna till glädje, men någon större revolution i maktbalansen mellan fattiga och rika klubbar kommer det dock inte innebära, Du kan aldrig reglera bort det faktum att vissa är starkare.

I de ruffiga delarna av South Philly jublar verkstadsarbetare, ambulansförare och snickare ikapp inför möjligheten att få spendera sina surt förvärvade slantar på att få se en rese som Shea Weber patrullera blålinjen i Wells Fargo Center.

För inte bara är han långt mer sympatisk än uppnästa fondförvaltare och korrupta medelhavsministrar – han är ju bevisligen en klart skickligare yrkesman.

Text: Peter Sibner