Kejsaren av Ottawa – Old School Hockey Daniel Alfredsson
Han har gått till historien som en av de mest framgångsrika svenska NHL-spelarna vi har haft. Här berättar Daniel Alfredsson själv om sin väg ända från moderklubben Göteborgs IK till NHL-eliten och kaptenskapet i Ottawa Senators.
Daniel Alfredsson valde att sluta spela hockey efter säsongen 2013/14. Då var han 41 år gammal. Han kan nu se tillbaka på en karriär som gör honom till en av svensk hockeys största spelare genom alla tider där han bland annat var lagkapten för Ottawa Senators i NHL under 13 säsonger. Dessutom var han med i det svenska OS-lag som vann guld i Turin 2006.
Men det var i Göteborgs IK allting började.
– Ska jag vara ärlig minns jag inte ens hur jag började med hockey där hemma, säger Daniel Alfredsson med ett skratt.
– Min pappa var med och startade GIK och jag hängde på. Jag var bara fem eller sex år då och hade egentligen inga idoler då. Utan det började väl med att pappa hade en kompis som fick barn nästan samtidigt och, som sagt var, sa att dom skulle starta ett lag.
Under uppväxten blev det spel med Göteborgs IK, men innan Alfredsson skulle hamna i Västra Frölunda, där han får sitt nationella genombrott, blir det några säsonger i Mölndal.
– Jag flyttade över till Mölndal då jag var förstaårsjunior. GIK hade ingen juniorverksamhet. Det var först pojklag och sedan blev det direkt A-lag. Tanken var också första att jag skulle stanna kvar och spela i GIK:s A-lag som 14-åring.
– Till slut blev det ändå att jag flyttade eftersom den näst yngsta i A-laget var 21 år. Det kändes som att det blev ett lite för stort steg så jag ringde upp Mölndal och frågade om jag fick komma dit.
I Mölndal, som då spelade i gamla Division 1, får han spela med duktiga spelare så som Tyrone Lasu, Anders Rybrink, Thomas Tallberg, Joakim Hökegård, Nikolaj Davijdkin och så vidare. Säsongen 1990/91 gör Alfredsson bara tre seriematcher, men i play-off till elitserien svarar han för fyra mål och totalt åtta poäng på åtta matcher. Säsongen därpå är han etablerad i Mölndals A-lag. På 32 matcher gör han tolv mål och totalt 20 poäng.
– Mölndals-tiden var grymt viktig för mig. Det var ett bra ledarskap i hela klubben. Vi hade bra juniorlag och Mölndal hade även ett bra seniorlag på den här tiden. Vi var till och med och fightades om att gå upp i elitserien året innan Kaaber gick i konkurs, när det nu var. Dom satsade väldigt mycket på just oss.
– Jag spelade först i B-juniorerna och sedan i A-juniorerna. Efter det fick jag vara med A-laget och träna. När jag väl fick chansen att spela i A-laget så fastnade jag där.
Hur minns du idag debuten i Mölndals A-lag?
– Den första stora matchen var mot Björklöven borta i playoff till kvalserien. Jag har faktiskt kvar tidningsurklipp i någon källare hemma i Göteborg från den här tiden. Vi vann med 5–2 och jag fick göra ett av målen.
– Björklöven var ett storlag då och det var stort att få göra det här målet just på dom.
Foto: Bildbyrån
”KANSKE INTE EN OSLIPAD DIAMANT, MEN LITE ÅT DET HÅLLET”
Säsongen 1992/93 tar Daniel Alfredsson klivet in i elitserien och spel för Västra Frölunda under Leif Boorks och Christer Kellgrens ledning.
– Frölunda var det naturliga steget att ta i Göteborg. Jag förhandlade även med HV 71 samtidigt men mest bara för att ha alternativ. Ordförande i Västra Frölunda, Hasse Andersson, var bekant till min pappa. Dom båda hade tidigare spelat fotboll tillsammans.
– Frölunda var trots allt laget i stan och att flytta dit var det som kändes mest motiverande.
Det blev en tuff första säsong i Frölunda där laget efter jul kom att spela i allsvenskan. Via den allsvenska finalen klarade sig Frölunda kvar i elitserien.
– Steget upp till elitserien tyckte jag nog var som alla andra steg. Jag visste att det skulle bli lite tuffare och lite svårare. Snacket var att det kunde bli ganska svårt för mig att ta en plats i laget.
– Jag var lite av, kanske inte en oslipad diamant men lite åt det hållet. Jag hade mycket kunskap, men min taktiska kunskap passade först inte in i ”Boorkens” system över huvud taget. I stället var jag en spelare som spelade väldigt mycket på känsla. När jag tittar tillbaka på Mölndals-tiden så tillät dom mig att spela så, vilket gjorde att jag utvecklades väldigt mycket där. Jag blev inte tillbakadragen och en spelare som bara spelade olika system. Jag fick bara spela hockey och lösa situationer på bästa sätt.
– När jag sedan lärde mig spela efter ett system blev det en bra mix och det var då det verkligen började hända grejer.
Under dom här åren var Västra Frölunda lite svajiga. Ena säsongen var man i kvalserien och den andra i playoff och så vidare. Hur upplevde du klubben och organisationen under den här tiden?
– Jag var så pass ung och samtidigt bara fokuserad på hockeyn. Egentligen märkte jag inget annat än bra grejer under min tid i Frölunda då. Jag kände heller ingen press utan försökte bara spela och fokusera på det jag kunde kontrollera.
– Det var bara att gå ut och försöka spela så bra som möjligt samtidigt som jag kände att jag utvecklades hela tiden.
– Jag hade egentligen inte tränat ordentligt tidigare på somrarna, styrketräning och sådant som man gjorde i Frölunda då jag kom dit. Det bidrog också väldigt mycket till min utveckling. Jag blev starkare och successivt även snabbare. Samtidigt hade jag lite talang för att blomstra ut.
Foto: Bildbyrån
SKÖT TRE KRONOR TILL VM-FINAL
Efter några lyckade säsonger med Västra Frölunda i elitserien plockar förbundskaptenen Curt Lundmark ut Daniel Alfredsson till att representera Tre Kronor under VM i Globen 1995. Sverige kommer tvåa efter att ha förlorat mot Curt Lindströms Finland i finalen. Alfredsson svarar för tre mål på åtta matcher under turneringen och utses till en av Sveriges tre bästa spelare. Bland annat avgjorde han den gastkramande semifinalen mot Kanada med ett övertidsmål.
– Anledningen till att jag ville stanna en säsong till på hemmaplan efter det att jag draftades av Ottawa 1994 var att VM skulle spelas på hemmaplan. Att få vara med där var ett av mina stora mål.
– Det började med att jag kom med i Vikingarna säsongen 1992/93. Sedan hade jag turen att göra en bra match när vi var i Örebro och spelade en match i allsvenskan när Curre (Lundmark) satt på läktaren. Jag fick komma med i Tre Kronor och känna på hur det var och efter det var målet att få komma med i VM-laget.
– Just innan VM kvalade vi mot Rögle för att vara kvar i elitserien. Efteråt har jag hört att hade vi inte vunnit den bäst av fem serien så hade Curre redan hunnit plocka ut laget innan vi hade spelat klart. Där hade jag lite tur.
– VM var otroligt stort. Jag kommer aldrig glömma den upplevelsen samtidigt som intresset var helt fantastiskt med fullsatt arena i varje match då vi spelade. Det är en av dom bästa turneringarna jag har varit med om.
Hur upplevde du din turnering på isen?
– Det var ett steg till från det jag hade varit med om innan. Först elitserien och att sedan få spela ett VM kändes större helt enkelt.
– Svensk hockey gör det väldigt bra att när man kommer in som ung kille så är det bara gå ut och spela och bidra med energi. Det var ingen press utan allt var riktigt roligt. Vi hade dessutom ett skönt gäng och bra ledare.
– Det var finalen mot finnarna som jag önskar gått lite bättre, men i det stora hela var det en grym upplevelse för mig.
På hösten 1996 får Daniel Alfredsson chansen att spela i World Cup. Där placerar nya förbundskaptenen Kent Forsberg honom i en kedja med Peter Forsberg och Johan Garpenlöv.
– Det var ändå landslaget och det kändes inte som att det större än VM även om det kanske var en tuffare trupp att ta sig in i.
– Alla lagen hade sina bästa spelare med och på så vis var det givetvis större, men jag tycker att det var mer upphaussat på hemma-VM än vad det var under World Cup. Självklart var också World Cup en riktigt häftig turnering att få vara med och spela.
Du hade spelat en säsong i Ottawa Senators när du spelade World Cup, men när tog du själva beslutet att du skulle åka över till NHL?
– Det var precis efter VM 1995. Jag hade lite prat med Frölunda och dom försökte få mig att stanna kvar och göra om mitt kontrakt, men jag ville ta min an nästa utmaning vilket var NHL, att försöka ta sig in i världens bästa hockeyliga.
Fanns någon tvekan hos dig om du skulle åka?
– Nej, det gjorde det inte. Var det någonting jag tvekade på var det hur länge jag skulle vara kvar där borta. Lyckades jag inte så visste jag att jag ändå kunde komma hem igen. Jag kände också att jag hade ingenting att förlora.
Kunde du ens då drömma om att du skulle bli kvar i NHL så pass länge?
– Nej. Det jag trodde var att jag kanske kunde bli kvar två eller tre säsonger. Hade jag klarat det så hade det varit bra, skrattar Daniel Alfredsson och fortsätter:
– Att det skulle bli så här längre hade jag inte några tankar på då. Jag tror heller aldrig jag har försökt se så långt fram utan stannat i nuet så länge som möjligt. Det har jag egentligen alltid gjort. Det var bara att ”nu ska jag över och prova så får vi se hur det går”. Funkar det inte så åker jag hem. Det fanns inte på kartan att de skulle bli så passa många år (18 säsonger) här borta.
Foto: Bildbyrån
KOM TILL SIN FÖRSTA ROOKIECAMP – HADE GLÖMT SKRIDSKORNA HEMMA
När Daniel Alfredsson kom över till Ottawa Senators inför säsongen 1995/96 var han ensam svensk i laget, men det upplevde han aldrig själv som något stort problem även om han var lite nervös.
– Det var nervöst såklart. När jag hade landat mötte dom upp mig på flygplatsen och tog mig till ett hotell. Först var det en rookiecamp under en vecka. Jag kände inte någon där vilket gjorde det extra nervöst. Att jag dessutom hade glömt mina skridskor hemma i Sverige gjorde inte saken bättre, skrattar Alfredsson.
– Samtidigt var det spännande och det är något speciellt med hockeymänniskor. När du kommer in i ett lag brukar dom som varit där ett tag ta bra hand om dom som kommer in nya. Det här kände jag på en gång. Speciellt Martin Straka tog ganska bra hand om mig redan på rookiecampen och hjälpte mig mycket. Han var även med på den stora campen.
Hur löste du det här med skridskorna?
– Jag fick låna ett par begagnade under rookiecampen som dessutom var två nummer för stora. Det var inte mycket annat att göra.
Daniel Alfredssons första säsong i Ottawa Senators blir en succé för hans personliga del. På 82 matcher gör den då 23-åriga Göteborgaren 26 mål och totalt 61 poäng på 82 matcher. Han vinner även Calder Trophy (Årets Rookie i NHL). Men för laget gick det inte lika bra utan Senators slutar säsongen som ligans klart sämsta lag.
– Det var en väldigt turbulent säsong. Det var lite samma sak när jag kom till Ottawa som när jag kom till Frölunda, jag försökte bara spela hockey samtidigt som det hände mycket i klubben. Jag hade tre olika tränare och två olika general managers under min första säsong. Vi vann inte mycket matcher, men samtidigt när jag tittar tillbaka på det så kände jag det inte så turbulent i själva laget. Dom som hade varit i NHL och laget innan tog ruggigt bra hand om mig. Speciellt när det var tufft, frustrerande och vi förlorade mycket.
– En av killarna, Sean Hill, sa till mig: ” Alfie, den här upplevelsen som du har haft det här året, den kommer du aldrig att behöva vara med om igen”.
– Det här är något som jag kommer ihåg väldigt starkt. Vi hade en bra attityd fast vi var så pass dåliga. Jag lärde mig oerhört mycket av den här säsongen, fick spela mycket matcher och i alla situationer. Tittar jag tillbaka så var det den perfekta starten på resten av karriären.
Du utses som årets rookie så för dig måste det ändå ha fungerat bra?
– Jag kom in i det bra och hade också tränat som ett djur hela den sommaren. Jag visste att skulle jag prova på NHL så måste jag vara förberedd. Hade jag inte klarat det så ville jag känna att jag hade gett allt jag kunde.
– Jag var bra tränad, Ottawa hade haft en dålig säsong innan och tränaren sa redan på campen att det inte spelar någon roll vad man hade gjort innan, den här säsongen skulle han bara ta ut dom bästa spelarna. Nu gick det bra för mig redan på träningslägret och jag fick tränarens förtroende redan från start. Dessutom spelade jag bra och fick mycket istid redan från början och det här fortsatte under hela säsongen.
– När vi hade det riktigt tungt kände ändå jag att jag gjorde vad jag kunde och jag fick spela med bra killar. Man gav mig ändå förutsättningarna att lyckas för mig personligen.
Kände du en press på dig inför andra säsongen eftersom du utsetts till just Årets Rookie?
– Nej, inte så att jag måste leverera mer än tidigare. Det är ju så att du måste leverera varje säsong oavsett vilken nivå du spela på eller i vilken liga, man försöker bara bli bättre. Det här måste jag jobba på och så vidare. Jag var aldrig orolig för att det skulle gå dåligt eller sämre.
Foto: Bildbyrån
BLEV KAPTEN 1999: ”EN VIKTIG STOLPE FÖR MIN UTVECKLING”
Kommande säsonger dras Daniel Alfredsson med en del småskador som håller honom borta från en del matcher, men det var ingenting som direkt påverkade hans utveckling.
– Tredje året hade jag inget kontrakt förrän sex, sju matcher in i säsongen. Jag hade lite skador flera säsonger i rad. Det var knä, fotled, mage och allt möjligt. Jag hade över huvud taget aldrig varit skadad under min karriär innan så det var lite annorlunda.
– Det var ändå inga allvarliga skador som gav några men eller som jag behövde vara orolig för. Det var bara att försöka ta sig igenom det så gott det nu gick.
Säsongen 1999/00 får Daniel Alfredsson ett C på bröstet som ett tecken på att han numera är Ottawas kapten, en roll som han behöll fram till det att han flyttade till Detroit 2013.
– Nu när jag tittar tillbaka tror jag att det var en viktig milstolpe för min utveckling i karriären. Jag kände kanske ännu mer ansvar gentemot laget och den rollen är ingenting du tar på dig och gör bra på en gång. I alla fall kände jag så och kaptensrollen var något som jag växte in i.
– Jag hade lite svårt i början med att jag ville för mycket stundtals. Med åren lärde jag mig hantera det också. Samtidigt är det ett stolthetsuppdrag när en europé blir kapten i ett kanadensiskt lag. Det var verkligen kul och motiverande att få det uppdraget.
Säsongen 2002/03 har Ottawa Senators etablerat sig som ett av ligans bästa lag. Man går till semifinal där det dock blir förlust mot New Jersey Devils.
– Styrkan var just gruppen som vi hade fått ihop. Sedan hade vi givetvis bra talang också, men vi spelade verkligen som ett lag. Vi hade en oerhörd arbetsmoral i laget och vi hade haft många högt draftade spelare spelande hos under ett bra tag och som nu hade spelat ihop sig. När vi förlorade sjunde och avgörande matchen mot New Jersey hemma var det en av dom tyngsta förlusterna jag varit med om i Ottawa eftersom det kändes där som att vi hade en bra chans att gå hela vägen.
– Jag kommer också ihåg att jag inte var på topp i det slutspelet, men som helhet hade vi ett riktigt bra lag.
Säsongen 2006/07 tar Ottawa Senators ytterligare ett steg då laget går till Stanley Cup final mot Anaheim Ducks som vinner med 4–1 i matcher. Alfredsson blir slutspelets bästa poängplockare med 14 mål och totalt 22 poäng på 20 matcher.
– Det var ett lite annorlunda lag jämfört med 2003. Vi hade ett bättre lag 2007 med mer offensiv. Det som kanske saknades och som hade hjälpt till lite var om vi hade haft lite mera tyngd i laget, men vi hade ett riktigt bra lag.
– Vårt powerplay var bra liksom målvaktsspelet och backarna. Det är nog det bästa laget vi hade talangmässigt under alla år jag var där.
Foto: Bildbyrån
JAGADE 100 POÄNG: ”ÄR MAN SÅ NÄRA VILL MAN VERKLIGEN UPPNÅ DET”
Säsongen dessförinnan, 2005/06, svarar Daniel Alfredsson för sin poängmässigt bästa säsong i NHL då han på 77 matcher svarar för 43 mål och totalt 103 poäng. På det slutar han femma i NHL:s poängliga. För övrigt på lika många poäng som hans lagkamrat Dany Heatley.
– Det här var efter lockoutsäsongen. NHL hade ändrat reglerna lite för att få mer skicklighet i spelet och tog nu mer utvisningar på fasthållningar, hakningar och sådana grejer. Inledningsvis blev det då mer powerplay än normalt. Det tror jag bidrog till att jag kom över 100 poäng. Får du dessutom en bra start på säsongen, vilket jag fick, så hjälper ju även det till.
– Sedan hade vi en ruggigt bra kemi Heatley, jag och (Jason) Spezza. Det gick riktigt bra för mig och vår kedja den säsongen.
Blev det en jakt på att komma över 100 poäng då du närmade dig det strecket?
– Ja, det är klart. Är man så nära vill man verkligen uppnå det. Även Heatley hade 103 poäng samma säsong. Han gjorde dessutom 50 mål. Vi hade lite extra motivation båda två för att nå över 100 poäng och dessutom spelade vi ju ihop.
Förutom din sista säsong i NHL har du alltid spelat för Ottawa Senators, vad har klubben betytt för dig genom åren?
– Klubben, organisationen och staden har betytt oerhört mycket. Har man förmånen att få vara en klubb under så lång tid och dessutom i Ottawa där hockeyn är den enda stora sporten så bildar man en relation till fansen och folket i stan. Även om jag inte känner dom så på det sätt som dom hejar på laget och även uppskattar det jag gör även utanför hockeyn gör att det bildas en speciell relation. Jag var nog dessutom den enda gemensamma faktorn från det jag kom in i laget till det jag slutade.
Var det mycket folk som kom fram för att snacka hockey med dig då du var ute på stan?
– Inte snacka hockey på det sättet. Det var mer att folk hejade eller bara ville skaka hand. Det tror jag att dom flesta hockeyspelare känner när man kommer till Kanada, att folk har bra koll på hela ligan. Som en känd hockeyspelare har du också svårt att röra dig som anonym, men jag tycker att det till 99.9 procent är positivt.
Vilket är ditt starkaste minne från åren som spelare i Ottawa?
– Det är några stycken. Första NHL-matchen hemma mot Buffalo. Mitt andra år där borta när vi för första gången gick till slutspel. Det var också väldigt speciellt när vi vann en slutspelsrunda för första gången. Det var mot New Jersey hemma. Sedan självklart också Stanley Cup-finalen. Alla är riktigt häftiga minnen som alltid kommer att leva med mig.
Din bästa match i NHL?
– Bra fråga… Jag gjorde sju poäng i Tampa en gång, men jag kan inte säga att jag var superbra i just den matchen.
Foto: Bildbyrån
AVSLUTADE I DETROIT: ”VILLE HA EN NY UTMANING”
Daniel Alfredsson lämnade Ottawa Senators 2013 för att avsluta NHL-karriären som spelare med en säsong i Detroit Red Wings.
– Den främsta anledningen till att jag valde att flytta dit var att jag ville ha en ny utmaning, att prova något nytt och utmana mig själv både på och utanför isen. När man kommer till en ny klubb måste man bevisa sig igen. Samtidigt var det en utmaning för familjen att utvecklas och växa som familj.
– Jag pratade med svenskarna som var här men även tränare och managern och det lät som ett väldigt bra ställe att spela hockey på men även för familjer att bo på.
Det blir 18 mål och totalt 49 poäng på 68 matcher under sin sista NHL-säsong. Totalt kom det att totalt bli 1 246 NHL-matcher, 444 mål och totalt 1 157 poäng från Alfredssons klubba i NHL.
– Det var en spännande säsong i Detroit, men jag hade problem med ryggen till och från under hela den säsongen. Jag spelade inte heller lika bra som jag hade velat, men samtidigt var det mycket kul under den här säsongen. Jag kom till en ny organisation där man gjorde saker på ett annat vis jämfört med Ottawa.
– Det var även en annan tradition i Detroit. Man var vana att vinna här, vilket jag tycker att man kände i hela organisationen. Samtidigt var det mindre press på oss spelare i och med att det inte var lika mycket media runt om. Det var något som jag verkligen märkte av jämfört med hur det var i Kanada. Även om intresset för hockeyn i Detroit är stort är det inte riktigt på samma nivå.
När du lämnade kaptensrollen i Ottawa var det en annan svensk, Erik Karlsson, som tog över den rollen. Hur ser du på det ledarskap han visade under sina säsonger som lagkapten?
– Han gjorde det jättebra och han är en av dom största talangerna som vi någonsin fått fram i Sverige. Trots sin unga ålder har han hunnit med att göra väldigt mycket och blir bättre och bättre på mycket säsong efter säsong.
Inledningsvis var väl du som en fadder för Erik Karlsson?
– Ja, lite så blev det. Han var väldigt ung när han kom över och vi kände inte varandra innan, men vi fann varann ganska snabbt som kompisar även om det är en stor åldersskillnad mellan oss.
– Det är också vad som är det underbara med hockey, när du blir äldre kommer det alltid nytt ungt folk in som har energi och ser alla möjligheter som finns i hela världen. Det är kul att vara runt sådant folk och Erik är verkligen en positiv och energispridande människa.
Foto: Bildbyrån
VANN SM-GULD UNDER NHL-LOCKOUTEN: ”EN HÖDJPUNKT”
Även om Daniel Alfredsson aldrig fick vinna ett Stanley Cup som spelare så fick han ändå vinna ett mästerskap. Det var när han under lockoutsäsongen 2004/05 spelade hem SM-guldet med Frölunda.
– Det blev en ganska kort säsong för mig eftersom jag var inblandad i förhandlingarna mellan facket och NHL. Jag hade inga tankar att spela över huvud taget den säsongen, men när vi kom till december och förhandlingarna inte gick bra och snacket gick från NHL:s sida att säsongen skulle bli inställd började jag tänka om lite. Jag ville inte att det skulle gå ett helt år utan att jag skulle få spela.
– Frölunda hade haft en fantastisk säsong fram till jul. Efter jul ställde man in NHL och då beslutade jag att nu vill jag spela. Då tog vi kontakt med Frölunda och löste det där ganska snabbt. Jag kom in i ett riktigt bra fungerande lag med fyra riktigt starka kedjor, bra backar och en grym målvakt i Henke (Lundqvist).
– Det var verkligen en höjdpunkt att få komma hem till Sverige igen och vara med i ett sådant grymt lag. Jag kände verkligen hur jag hade utvecklats som spelare jämfört med när jag var där första gången.
Om du tittar tillbaka på din karriär, hur högt värderar du det här guldet?
– Jag värderar det väldigt högt. Jag har inte heller vunnit mycket i min karriär. I och med att vi vann serien ganska överlägset hade vi pressen på oss och jag kände själv att ”nu fan ska jag se till att fixa det här”.
Kände du en press på att du skulle vara den som levererar?
– Press kände jag väl, men samtidigt var jag inte orolig för det. Det är en press hela tiden oavsett om du spelar i Mölndal, Frölunda eller landslaget. Ju fler gånger du är med i sådana situationer desto bättre lär du dig att hantera dom och blir bättre på det. I alla fall var det ingen jobbig press.
Du har nästan alltid ställt upp när Tre Kronor har kallat, vad har landslagsspel betytt för dig?
– Sedan jag fick vara med Vikingarna (B-landslaget) i St. Petersburg fram till OS Sotji har landslagsspel betytt mycket för mig. Inte bara då att få representera Sverige utan även för min utveckling som hockeyspelare.
– Det är alltid kul att spela i Tre Kronor och det har alltid varit en bra grupp runt om landslaget också med materialare, sjukgymnaster, ledare och så vidare. Det finns en bra energi som man tar med sig till NHL som är svensk och väldigt unik. Samtidigt är det ett väldigt kul avbräck från den långa säsongen i NHL att då få komma till ett lag som jobbar mot ett mål under en kortare tid, vilket är väldigt roligt.
Foto: Bildbyrån
OS-GULD 2006: ”VISSTE ATT VI KUNDE VINNA”
Första VM-turneringen gjorde Daniel Alfredsson 1995 och först elva år senare, 2006, får han vara med och vinna sin första och enda titel med Tre Kronor när OS-turneringen i Italien slutar med ett svenskt guld.
– Min roll i det här laget? Jag var lite av en målskytt vid den här tiden i min karriär. Vi hade ett bra lag, vilket vi hade haft i tidigare turneringar också. Nu var det även så att för några av oss äldre kunde det här vara vår sista stora turnering. Vi ville verkligen göra allt vi kunde för att göra en riktigt bra turnering. Speciellt efter hur OS 2002 slutade (förlust i kvartsfinalen mot Vitryssland).
– Vi visste redan innan att kunde vi få till det så kunde vi vinna. Jag tycker att vi växte under turneringen och blev bara bättre och bättre.
Många hyllar det faktum att förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson gav er ganska fria tyglar då det gällde att lösa era uppgifter på isen, hur upplevde du det här?
– Det passade mig bra, men över huvud taget tror jag att det passar många svenska spelare bra. Vi svenskar är ansvarsfulla om man ser till helheten. Vi har bra värderingar då det gäller vad som är rätt och vad som är fel och alla ser till laget i första hand. Det är också en anledning till varför det alltid är roligt att spela för Tre Kronor, att alla verkligen försöker dra åt samma håll. När vi väl får till det då så är det grymt kul.
Vad är det som ni får till här i OS och som gör att Sverige vinner guldet?
– Vi hade en bra mix i laget, men jag kanske inte kan säga att det var något speciellt som stack ut och gjorde så att just vi vann. Vi hade lite flyt i lottningen också då vi får möta Schweiz i kvarten (6-2), Tjeckien i semin (7-3) och Finland i finalen (3-2).
– Vi hade haft det ruggigt tufft mot ryssarna i gruppspelet och fått duktigt med stryk (5-0). Nu slog finnarna ut ryssarna i andra semifinalen. Det tror jag passade oss perfekt. Allt föll på plats helt enkelt. Sedan hade vi spelare som kunde vinna matcher åt oss och gjorde mål i dom rätta stunderna. Plus att vi hade en bra målvakt (Henrik Lundqvist), vilket är väldigt viktigt.
När jag ber Daniel Alfredsson plocka ut sitt tråkigaste minne från Tre Kronor så kommer svaret blixtsnabbt.
– Utan tvekan OS ’02 när vi förlorade mot Vitryssland.
Vad hände där egentligen?
– Vi startade matchen bra och gör 1-0 i spel fem mot tre. Sedan vinner Vitryssland en tekning i vår zon och gör mål på det. Det blir det tveksamt hos oss efter det. Vitryssland backar hem samtidigt som man fick haka och hålla fast ganska bra vid den här tiden. Vi får inte till det och Vitryssland lyckas hela tiden hålla sig kvar i matchen.
– Sedan är det små tillfälligheter som avgör. Tommy (Salo) släpper in ett mål som han kanske ska ha, men jag känner inte att det är där vi förlorar matchen. Vitryssland är ett lag vi ska slå ändå.
– Jag tror det här med allvaret i matchen, en kvartsfinal i OS och Vitryssland hela tiden hänger men och gör mål vid rätt tillfällen var det som avgjorde.
Efter NHL-karriärens slut har Alfredsson bland annat jobbat som senior adviser i Ottawa Senators och under World Cup i Toronto 2016 hade han samma roll åt dåvarande förbundskaptenen Rikard Grönborg och hans Tre Kronor.
– Det är roligt att vara involverad med landslaget. Rikard Grönborg var väldigt duktig på att hålla ihop assisterande tränarna och oss som var rådgivare samtidigt som han samlade in så mycket information som möjligt inför laguttagningar och så vidare. Det var roligt att vara inblandad och ge tillbaka till svensk hockey igen.
Daniel Alfredsson tycker också att det är viktigt att Svenska Ishockeyförbundet tar vara på den erfarenhet som tidigare landslags- och NHL-spelare kan dela med sig av.
– Tommy Boustedt ringde och frågade mig om jag ville vara delaktig. Jag tyckte att det lät väldigt roligt att vara med i landslaget igen fast nu då på den här nivån. Det var inte så svårt att tacka ja, säger Alfredsson med ett lätt skratt och fortsätter:
– Jag tycker det kul att spelare med den erfarenhet som Nicklas (Lidström) och Mats (Sundin) har används och även kan delas nedåt i leden. Det tror jag kommer bli viktigt, inte bara nu utan även i framtiden inom svensk hockey. Nu vet jag inte hur länge jag själv kommer att vara delaktig, men det finns många fler med en stor erfarenhet som svensk hockey kan ha nytta av. Vi kommer inte vinna matcher åt oss, men jag tror att vi kan hjälpa till i många olika syften.
Den här artikeln handlar om:
