SM- och VM-guldbacken från Arboga – Old School Hockey Christer Olsson

Hans karriär tog honom genom flera av Sveriges mest klassiska klubbar, och även en vända till NHL. När han la skridskorna på hyllan hade han både SM- och VM-guld till sitt namn – men ångrade ändå lite att han inte kämpade vidare i Nordamerika. I veckans Old School Hockey möter vi den gamle backen Christer Olsson. 

Arboga har, lite i skymundan, varit en plantskola för blivande Elitserie- och NHL-spelare. Därifrån kommer bland andra Peter Popovic och bröderna Johan och Roger Rosén, men även dagens gäst i Old School Hockey, Christer Olsson.

Arboga är en kommun i Västmanland med drygt 10 000 invånare, men deras hockeylag har aldrig spelat i högsta serien.
– I Arboga finns ett genuint idrotts- och hockeyintresse. Det var alltid mycket folk på våra matcher i Division 1 och 2 för att se oss spela. Att just vi fyra, som du nämnde, lyckades handlar nog mest om tillfälligheter, säger Christer Olsson och fortsätter:
– Jag och ”Poppe” (Peter Popovic) växte upp på samma gård i Arboga. Vi ”nötte” varje dag efter skolan och lade väl grunden tillsammans där. Han är två år äldre än jag så vi fick väl sedan nya kompisar, var för sig, fullt naturligt eftersom vi gick i olika årskurser i skolan

Det var inte enbart hockey som gällde för Christer Olsson under uppväxten i Arboga.
– Nej, utan jag spelade fotboll upp till det att jag var 18 år faktiskt, så jag valde sport ganska sent. Det var först när ”Leffe” Boork ringde från Mora och frågade om jag ville komma dit och spela som gjorde att det vägde över för ishockeyn.
– Ett år var jag till och med sommarproffs i fotboll hos Djurgården. Sedan fick jag en förfrågan om jag ville komma till Stockholm och spela för Spånga IS som då var Djurgårdens samarbetspartner.

A-lagsdebuten?
– Jag tror att den var mot Surahammar borta säsongen 1988/89. Det blev bara en säsong i Arbogas A-lag innan jag flyttade till Mora. Mycket kan jag tacka Ulf Edelsvärd för det eftersom han var en rutinerad och mycket skicklig back och som jag hade fått spela bredvid. Han gjorde det lätt för mig att spela samtidigt som han lärde mig mycket under det året.

BOORK SKULLE EGENTLIGEN TITTA PÅ ANNAN SPELARE

Inför säsongen 1989/90 lämnar Christer Olsson sitt Arboga för spel i Mora, som då spelade i gamla Division 1. Klubben satsade hårt på att ta sig upp i Elitserien och hade i den strävan anställt Leif Boork som tränare.
– Jag var egentligen i Arboga för att titta på Christers bästa kompis, Anders Svedlund. När jag ställde mig på ståplatsläktaren i Arboga råkade jag hamna invid deras klack. Jag började tala med dem som stod runtomkring mig och den som råkade stå närmast var Christers mamma. Hon sa lite skämtsamt att jag skulle kolla på hennes kille istället eftersom han var så duktig, säger Boork.
– Christer var ju väldigt talangfull och jag var ner till Arboga och scoutade honom ytterligare några gånger innan jag ringde och undrade ifall han var intresserad av att spela i Mora.

Christer Olsson:
– Leffe har berättat för mig att första gången han såg mig var i en kvalmatch till Division 1. Han var egentligen på plats för att titta på en back från Avesta, men tydligen gjorde jag ett gott intryck på honom.
– Jag minns så väl när jag kom hem från träningen nåra dagar senare och morsan sa att Leif Boork hade sökt mig, men han skulle höra av sig igen. Jag trodde inte på henne först, men tydligen var det sant, skrattar Olsson.

Ni hade ett fantastiskt bra lag under dina tre år i Mora, med Anders Öberg, Johan Rosén, Lars Dahlström, Ronnie Sundin, Mattias Norström, Anders Lönn och Bengt Åkerblom för att nämna några. Varför lyckades ni inte ta er hela vägen upp till Elitserien?
– Vi hade kanske ett lite för ungt lag. Jag tror åldern på spelarna i laget låg mellan 17 och 25 år, men precis som du säger så hade vi ett riktigt bra lag. Vi skakade bland annat om Leksand i Allsvenskan, som det hette efter jul, med sitt etablerade och stjärnfyllda lag. Vi spelade 4-4 både borta och hemma mot Leksand det året.
– Från det här laget tror jag närmare tio, tolv spelare kom att bli elitseriespelare. Det var till stor del tack vare Leif Boork.

LÄMNADE FÖR BRYNÄS

Christer Olsson i den klassiska Brynäströjan.

Inför säsongen 1992/93 lämnar Christer Olsson för spel i Brynäs.
– Jag förde faktiskt även samtal med Västerås som då hade Mikael Lundström som tränare. Sedan hade jag väl även kontakt med AIK samma år.
– Det som vägde över för spel i Brynäs var att Tommy Sandlin var tränare där, men även det mottagandet jag fick av klubben. Den som väckte intresset för mig hos Brynäs var faktiskt Pär Djoos pappa Björn. Visserligen hade Pär blivit proffs då, men Björn fortsatte att hålla kontakt med klubben.

Redan under sin första säsong i Brynäs får Christer Olsson vara med om att vinna SM-guld med sin nya klubb.
– Styrkan hos det här Brynäslaget var att vi, till skillnad mot övriga lag, hade fyra kedjor som hade kraften att pumpa i match efter match. Jag själv blev korsbandsskadad i januari och kunde inte vara med i slutspelet.
– Jag följde ändå laget på nära håll och märkte från sidan att vi hade en bredare trupp än de andra slutspelslagen och var då heller inte lika sårbara för skador.

Hur märktes den tradition som finns i Brynäs som klubb?
– Det var många killar som var fostrade in i den mentalitet som fanns där. Kom man som ny och inte satte passningarna på bladet så fick man höra det. Killar som (Anders) ”Masken” Carlsson, Anders Huss med flera var väldigt duktiga på att leda laget och hade också fostrats till det av generationen innan. Sedan kom Andreas Dackell, Ove Molin, Jonas Johnson, Janne Larsson och tog i sin tur den fostran vidare. Flera av dem har ju efter karriären jobbat vidare i klubben.

Du draftades av St. Louis 1993, hur höll klubben kontakten med dig fram till du skrev kontrakt med NHL-klubben 1995?
– Vi höll väl kontakten till och från hela tiden och det blev mer intensivt och framför allt oroligare när jag slet av korsbandet 1993. Men jag spelade i VM 1995 och där gick det ganska bra. Efter det skrev St. Louis kontrakt med mig.

SPELADE I STJÄRNSPÄCKAT ST. LOUIS

Det St. Louis-lag Christer Olsson kom över till på hösten 1995 var stjärnspäckat. I laget fanns bland andra killar som Brett Hull och Al MacInnis.
– Att spela i NHL var en dröm som gick i uppfyllelse. Första gången truppen samlades var utanför Boston. På campen där skulle en gallring ske och vi var uppdelade i fyra grupper. Det var ju inte så att jag tränade med storfräsarna direkt.
– Efter campen och gallringen skulle tre extra spelare plus truppen återvända till St. Louis för att träna. Mitt i första träningen blåser coachen, Mike Keenan, av träningen och samlar laget i mittcirkeln. Jag förstod inte vad det handlade om, men Keenan bad mig kliva in i mitten. Först frågade han mig om jag förstod engelska, vilket jag givetvis gjorde. Sedan skrek han åt mig inför hela laget att om jag skulle vila armbågen mot sargen en gång till så skulle det bli min sista dag i St. Louis. Det var ju inte det välkomnande man hade hoppats på direkt, skrattar Olsson.

Redan under sin första säsong får Christer Olsson spela i samma lag som Wayne Gretzky.
– Han kom till oss inför slutspelet den säsongen. Mike Keenan hade samlat flera tidigare mästare från Edmonton i laget. Bland andra Esa Tikkanen, Grant Fuhr, Charlie Huddy, Craig MacTavish och Glenn Anderson.
– Trots att Gretzky var en storstjärna så tog han ingen stor plats vid sidan av isen. Han var lågmäld och en i gänget helt enkelt.

Under sin andra säsong i St. Louis blir Christer Olsson såld till Ottawa.
– Under sommarträningen hemma i Sverige hade jag skadat en axel och hade efter det svårt att slå mig in i laget. Nu fick jag chansen att spela för Ottawa istället. Jag gjorde 25 matcher den säsongen och när den var slut flyttade jag och min gravida fru hem till Göteborg.
– I efterhand kan jag ångra att jag åkte hem så tidigt. Redan säsongen därpå blev reglerna tuffare mot bland annat hakningar, vilket hade passat min spelstil bättre.

Just hakningar och fasthållningar var något som Christer Olsson fick uppleva mycket av under sin tid med Worcester i AHL.
– Det fanns spelare i den ligan som var två meter långa, vägde 105 kilo och som höll fast folk istället för att spela hockey, säger Christer Olsson med ett leende och fortsätter:
– De killarna kämpade för ett NHL-kontrakt och man kan väl säga att det var en liga med väldigt mycket adrenalin. Framför allt minns jag den tiden för alla långa bussresor.

Christer Olsson.

Hur trivdes du i Västra Frölunda och Göteborg efter att du återvänt till Sverige?
– Väldigt bra! Första säsongen i klubben var kanske min bästa säsong som spelare och samma år fick jag vara med och vinna VM-guld med Tre Kronor. Tyvärr skadade jag mitt andra korsband under VM så min andra säsong gick inte lika bra samtidigt som det var turbulent med ekonomin i klubben. Hastigt och lustigt hade jag skrivit på för Klagenfurter i Österrike.
– I Klagenfurter hade vi Lars ”Osten” Bergström som tränare. I laget spelade dessutom svenskarna Stefan ”Skuggan” Nilsson, Jan Mertzig och Roger Öhman. Vi bodde fantastiskt fint inne i stan. Själva staden låg vackert placerad invid en sjö. Men kvalitén på hockeyn var för dålig, eller rättare sagt så fanns det för få bra lag. Man saknade spänningen och ofta gick snacket i laget ut på om vi skulle göra tio eller tolv mål i matcherna.
– Vi vann ligan den säsongen vilket var klubbens första mästerskap sedan 1991. Det är alltid kul när man vinner en liga eller en serie tillsammans med det lag man kämpat med hela säsongen, men höjdpunkten var trots allt att få ge alla lagets fans glädjen att få fira ett guld.

”JAG VAR TÄNKT SOM LAGKAPTEN”

Christer Olsson kom att spela två säsonger i Klagenfurter innan han återvänder till Sverige. Klubbadress då blir ånyo Brynäs. Där stannar han två säsonger innan han flyttar vidare till Leksand.
– När vi var på väg hem från spel i Österrike ringde ”Masken” Carlsson, som då var sportchef i Leksand, och frågade om jag ville spela där. Men jag kände tacksamhetsskuld till Brynäs eftersom de hade gett mig chansen till spel i NHL.
– Då mitt kontrakt med Brynäs gick ut efter två säsonger ringde ”Masken” igen och berättade vilka planer man hade för mig i Leksand. Jag var tänkt som lagkapten och en viktig kugge i laget. Leksand hade då just tagit sig tillbaka till Elitserien och redan första säsongen tar vi oss till playoff.

Christer Olsson i Leksandströjan.

Vad minns du bäst från den säsongen?
– Avgörandet, sista Elitseriematchen mot Södertälje borta. Det stod mellan oss och SSK om vilket lag som skulle gå till playoff. Vi leder i slutet av matchen med ett mål när Södertälje tar ut målvakten. Niklas Eriksson kommer helt fri och ska lägga in pucken i tom kasse. Då blir han hakad bakifrån och missar, men domaren dömer mål eftersom regeln säger så. Det var väldigt mycket Leksandsfans på plats och de firade som att vi hade vunnit SM-guld.
– Sedan minns jag givetvis första matchen hemma då jag får göra Leksands första mål den säsongen.

Vad händer i laget då Leksand åker ur Elitserien säsongen efter?
– Vad händer… Ja, du, jag har nog inget riktigt bra svar på det. Vi gjorde trots allt en helt okej säsong, men vi spelade för många kryssmatcher och tappade många viktiga poäng.
– Sedan inledde vi katastrofalt i Kvalserien och förlorade bland annat mot Hammarby, vilket bara inte fanns att vi skulle kunna göra. Vi hamnade ordentligt i brygga och lyckades inte komma tillbaka.

TOG VM-GULD 1998

Vid VM 1998 får Sverige och Christer Olsson sin revansch då man vinner VM-guld efter att ha slagit Finland i finalspelet.
– Vi hade fantastiska spelare med i den turneringen och jag har varken tidigare eller senare upplevt samma klubbkänsla i ett landslag som den vi hade då. Det var en väldigt bra mix av spelare redan från början. Sedan kom ”Foppa” (Peter Forsberg), ”Sudden” (Mats Sundin) och Mattias Öhlund in från NHL. Tommy Salo vaktade målet och jag tror inte att han förlorade en enda period under hela turneringen.

Olsson i Tre Kronor.

Christer, du nämnde tidigare VM 1995 i Globen som din språngbräda till NHL, hur minns du idag den turneringen?
– Det var min första turnering och det gick ganska bra för mig. Det jag direkt kommer att tänka på är när vi slår Kanada på övertid och går till final. Jag tror att det var Daniel Alfredsson som gör det avgörande målet. Sedan förlorade vi finalen till Finland, vilket inte var lika roligt.

Hur upplevde du hemkomsten efter VM 1998 då 40 000 människor mötte upp er på Sergels Torg?
– Det var något man bara hade sett på TV tidigare. Det kändes overkligt när jag stod där, men samtidigt helt fantastiskt, avslutar Christer Olsson med ett stort leende.

Christer Olsson har efter karriären tränat Leksand, Klagenfurter och den här och förra säsongen Innsbruck.

Niklas Eriksson, idag tränare i Almtuna, avslutar med att berätta om en annan idrott som Christer Olsson är riktigt bra inom.
– Vi träffades säkerligen första gången på något landslagsläger, men det var först när Christer kom till Leksand som vi började umgås. Vi hade många gemensamma nämnare så som barn i samma ålder, ishockeyn givetvis, men även intresset för cykling.
– Christer är ju en fantastiskt bra cyklist och har fått mig att bli intresserad också. Det har hänt åtskilliga gånger att vi börjat med att åka och snacka lite, men efter ett kort tag har jag bara sett ryggen på honom.