Mot alla odds – en förortstjejs väg till landslaget

Mikael Renberg anser att ishockey är en överklassport.
Jag, Valentina 25 år, håller med om det.
Valentina 5, 10 och 13 år hade däremot ingen aning om det.
Hon kunde spela hockey tack vare sina föräldrars enorma uppoffringar.

Min mamma är från Finland. Hon kom till Sverige, blev kär i Stockholm och min pappa, som hade flytt Augusto Pinochets diktatur och förtryck i Chile och funnit en fristad i Sverige. De fann varandra, började plugga på universitet, lärde sig snabbt svenska och integrerades in i samhället.

I Skogås, en stökig förort söder om Stockholm där många hamnar fel, blev vi en familj. Mamma, pappa, min bror och jag. Där var det en vana att äta potatis och köttbullar till middag och på helgerna lyxa till det med popcorn.
Nej vi var inte fattiga, sa mamma: ”Den dagen vi inte har råd att salta popcornen, den dagen är vi fattiga.”

Att spela ishockey var något jag och min bror tog för givet. Det jag inte hade någon aning om då var att det redan på den tiden kostade oerhört mycket att spela hockey. Det är först nu i efterhand jag har förstått hur mycket mina föräldrar fick offra för att vi skulle få göra det vi älskade. Båda två jobbade heltid, men pappa jobbade även helger för att vi skulle få fortsätta göra det vi älskade allra mest.

Tillsammans med storebror Victor i ishallen.

För det var inte billigt att spela, speciellt inte som målvakt. Ändå hade jag tur. Under mina elva år i moderklubben Trångsunds IF fick vi hyra utrustning för någon hundring i månaden. På så vis hade jag råd att ”äga” en utrustning. Det var inte dom senaste och mest trendriktiga skydden på marknaden, men det gick faktiskt att stoppa puckar med dem också utan att få allt för många blåmärken.

Under en period sparade jag min veckopeng (20 kronor i veckan) i flera månader för att kunna köpa min första plockhandske. Den kostade 500 kronor i begagnat skick och mina föräldrar tyckte det var oerhört mycket pengar. Men det var också någonstans där som dom förstod hur viktigt det var för mig att få spela hockey.

För jag vet att pappa innerst inne ville att jag skulle satsa på fotbollen. Han älskar fotboll och vi kunde träna flera timmar om dagen tillsammans. Men så var det så pass mycket billigare att spela fotboll också. Ett par skor och ett par beskydd så var du startklar. Det var svårt för mig att välja mellan sporterna, men tanken på att ge upp hockeyn existerade aldrig under min barndom. Då fanns det bara en sak jag drömde om och strävade efter – att spela OS med Damkronorna.

Uterinken bredvid Stortorpshallen i Trångsund blev mitt andra hem. Jag hängde där nästan varje vinterdag under uppväxten. Bäst var det när man var helt ensam, kanske hade en dålig dag och klev ut på isen utan någons synpunkter. I stället för att hänga vid Skogås centrum, smygröka, smaka på alkohol och snacka om knark tillbringade jag tid på isen och fantiserade om viktiga ögonblick i stora turneringar. Det var där, med rosiga kinder och stelfrusna tår, jag lade grunden för en karriär där jag lyckades förverkliga min OS-dröm.

Som andra generationens invandrare hade jag kanske inte de bästa förutsättningarna att lyckas med hockeyn rent ekonomiskt, men jag hade kärleken till sporten – och två föräldrar som gjorde allt i sin makt för att ge mig stödet jag behövde för att kunna spela. Det räckte för mig. Att växa upp i en Stockholmsförort, där alldeles för många har gått bort alldeles för tidigt, har gett mig skinn på näsan och gjort att jag inte tar något för givet. Ishockeyn däremot, den tog jag för givet och det räddade kanske mitt liv.