Dansken som blev Leksandsikon – Old School Hockey Jens Nielsen

Idag ställs Sverige mot Danmark i VM. Dagen till ära ska ni få lära känna en av dansk hockeys största spelare genom alla tider, Jens Nielsen, i Old School Hockey.

Jens Nielsen var tillsammans med Heinz Ehlers Danmarks första riktiga hockeystjärna. Danmark var då inte känt som något starkare hockeyfäste, men det var inte heller bara hockey som gällde för honom i unga år.
– Jag är uppväxt i centrala Köpenhamn bara etthundra meter från en väldigt fin ishall som tyvärr är riven i dag eftersom laget som hade den hallen som hemmaplan lades ner. I den klubben var en morbror till mig ordförande och annan spelade i laget. Genom dom båda kan man väl säga att jag började spela hockey, berättar Jens Nielsen när jag träffar honom i Tegera Arena.

Ryktet säger att Jens Nielsen spelade fotboll med Brian Laudrup, men det stämmer inte riktigt.
– Nej, jag spelade aldrig med Brian men emot honom. Jag var elva eller tolv år då och spelade med KB, som idag heter FC Köpenhamn, och då kunde det hända att vi spelade mot Brians lag. Han var väldigt dominant redan då.
– Sedan spelade jag väl fotboll fram till jag var 15 år och då var tvungen att välja mellan fotboll och hockey.

Jag spelade fotboll tillsammans med dig, Ronnie, i Leksand en säsong…
– Ja, men det var mest på skoj i B-laget.

När Jens var femton år fick han debutera i danska ligan för Herlev och det blev den kanske största succé som en så ung hockeyspelare gjort inom dansk hockey.
– Det var ju en otroligt stor dag för mig. Bara det att få åka med i bussen där vissa av spelarna var över 30 år, vilket jag tyckte var enormt gammalt, var stort i sig. Dessutom gjorde jag tre mål i min första match. Sen fortsatte det att gå bra för mig hela den säsongen. Allt var så nytt för mig men det jag minns bäst var hur rolig hela säsongen kom att bli.

Uppmärksammades det stort i media när du som femtonåring gjort hattrick i din A-lagsdebut?
– Nej, ingenting. Ni vet tidningarna i Danmark skrev inte alls något om hockey. Det har blivit bättre senaste åren eftersom vi legat i VM:s A-grupp under ganska många år nu.
– När jag sista gången själv spelade i Danmark och då vi skulle spela den sjätte finalmatchen mot Aalborg köpte jag en dagstidning. Det var tretton sidor om fotboll och bara en lite notis om att det skulle spelas hockey också.

Hur blev det aktuellt med spel i Leksand?
– Det var vid B-JVM i Herning. Jag var tre år yngre än bland andra Heinz Ehlers som redan spelade i Leksand. Jag minns så väl när jag åkte med min morbror hem i bilen efter turneringen och då han frågade mig om jag var intresserad av att åka till Leksand och spela. Det var Lars-Erik Sjöberg som då även var scout för New York Rangers som hade skött kontakterna åt mig med Leksand.
– Det var ju spel i Sverige som alla hockeykillar hemma i Danmark drömde om och jag svarade att får jag chansen att åka dit så sticker jag direkt.

Heinz Ehlers

Det fanns även flera klubbar i Sverige som gärna sett Jens Nielsen i sitt elitserielag.
– Det var väl tal om HV 71 och deras ledare sa till och med att jag hade tackat ja till att spela där, vilket naturligtvis inte stämde. Det här var i mitten på 1980-talet och då hade ännu inte HV 71 inte hunnit bli den storklubb man är i dag.
– Valet av Leksand var inte så svårt för här uppe visste jag att Heinz Ehlers fanns och han kunde hjälpa mig tillrätta vid sidan av hockeyn om det skulle bli något problem.

Heinz Ehlers berättar för hockeysverige.se när vi ringer upp honom i Schweiz.
– När Jens kom upp till Leksand var jag redan elitseriespelare. Det blev inte att vi umgicks speciellt mycket just då. Han kom upp tillsammans med en annan dansk, Sören True, en tid innan dom skulle flytta hit för att gå på hockeyskola. Då var jag ner till järnvägsstationen för att möta dom och sedan hjälpa dom tillrätta.
– Jag och Jens har spelat mot varandra mycket genom åren, men vi har också alltid träffats hemma i Danmark då det var landslagssamlingar. Min familj och Jens familj har blivit väldigt goda vänner genom åren.

Var det inte ett stort steg att ta socialt, du var ju trots allt bara sexton år du lämnade hemmet i Köpenhamn?
– Jo det var ett enormt stort steg och jag flyttade faktiskt hem i april efter min första säsong här i Leksand. Jag hade hemlängtan samtidigt som det gick trögt i skolan och jag var inte ens i närheten av att få prova på att spela hockey i A-laget. När jag flyttade upp till Leksand började jag på Hockeygymnasiet och när man skulle cykla till skolan vissa morgnar så kunde det vara -27 grader, det hade jag inte ens varit i närheten av hemma i Köpenhamn, skrattar Nielsen.
– Jag åkte alltså hem, men sen ringde Leksand till mig och frågade ytterligare en gång i fall jag ville komma upp samtidigt som klubben gav mig ett ganska fint kontraktsförslag. Jag tänkte att jag ger Leksand ytterligare en chans och då visste jag lite mer om förutsättningarna för att bo och spela här uppe. Efter det så har det fungerat hur bra som helst och jag har verkligen trivts med att bo här.

Hur fick du beskedet att du skulle få chansen att spela i A-laget?
– Jag hade tränat några gånger med A-laget och det var Christer Abris som var tränare. På den här tiden fick lagen bara ha två målvakter och arton utespelare. Så jag fick debutera som just artonde man i en match mot… jag minns faktiskt inte vilka vi spelade mot.
– Första målet minns jag mycket väl. Det var mot Skellefteå hemma i gamla isstadion. Jag fick ett pass från Jarmo Mäkitalo som jag gjorde mål på. Ett stort och kul ögonblick för mig.

Foto: Arkivbild.

Redan under sin tredje säsong i Leksand fick Jens Nielsen spela final med Leksand mot Djurgården. Leksand vann första matchen på bortais och blev kanske lite övermodiga, därefter vann nämligen stockholmarna från Kungliga Djurgården tre raka matcher och fick titulera sig svenska mästare.
– Den här finalserien var något mycket stort att fått vara med om. Första matchen skulle spelas i Globen som var helt nybyggd då. Kvällen innan var vi och tittade på Melodifestivalen och dagen efter vann vi med 5-4.
– Finalens två första matcher var jag artonde man och spelade ingenting men i tredje matchen som också spelades i Globen fick jag vara med redan från start.
– Det jag annars minns bäst från finalerna var att jag fick stå och snacka en stund med ”Kenta” Nilsson i korridoren i Globen. Han var ju ruskigt stor då och jag minns väl hur häftigt det var att få träffa honom.

Christer Abris var coach när ni gick till final. Vad har han betytt för din hockeykarriär?
– Det var Christer som tog upp mig i A-laget och visade att han trodde på mig. Det var även Christer som så småningom tog med mig ner till Rögle, visst har han varit en viktig person för mig under åren.
– Sen vet alla hur speciell Christer kan vara och man har sällan tråkigt med honom som ledare. Han är ju spelarnas tränare som exempelvis ”Svennis” (Sven-Göran Eriksson) är inom fotbollen. Christer hade även en förmåga att tagga upp oss spelare inför matcherna och han hade verkligen respekt med sig hos alla spelare i laget.

Är Christer Abris den bästa tränare du har haft?
– Christer var bra och betydelsefull. Jag tycker även att Jarmo Tolvanen var en riktigt bra tränare.

Wayne Fleming.

Efter sex tuffa men relativt framgångsrika säsonger väljer Leksand att inte förlänga kontraktet med den tekniske dansken.
– Olle Öst, som då var sportchef, ville ha mig kvar i Leksand men inte tränaren Wayne Fleming. Han hade varit ganska taskig mot mig säsongen innan och ofta bara låtit mig spela i matchens sista två minuter. Han menade på att jag skulle visa vad jag gick för under den korta speltiden om jag skulle få en ordinarie plats i laget.
– Han gillade väl helt enkelt inte min spelstil och det måste man respektera. Visserligen hade jag helst velat spela kvar i Leksand men samtidigt så kanske det var det bästa som kunde hända då att jag var tvingad till att byta klubb.

Det blev ett år i Västerås och två i Rögle. Vilken av säsongerna ser du som din mest framgångsrika?
– Andra året med Rögle, även om vi åkte vi ur Elitserien då. Serien var gjord så då att lagen som kom sist och nästsist åkte ur serien efter jul och fick spela i Allsvenskan. Jag spelade i en femma tillsammans med Greg Brown, Daniel Tjärnqvist, Harijs Vitolins (idag assisterande förbundskapten i Ryssland) och Pelle Svensson. Om jag inte minns helt fel så gjorde jag arton poäng på tjugotvå matcher i Elitserien och fick lite av ett genombrott. Det var väl tack vare den säsongen som Leksand ville ha tillbaka mig.
– Efter matchen mot Leksand kom Fleming fram till mig och berömde mig och tyckte att jag hade spelat bra. Det var ju ganska kul med tanke på att det var han som inte ville ha mig kvar. Fast då jag kom tillbaka till Leksand hade Fleming slutat och då var det i stället Torgny Bendelin och Uffe Skoglund som var tränare.

Foto: Arkivbild.

Säsongen 2001/02 svarade du för 66 poäng i allsvenskan. Är det din bästa säsong i Leksandströjan?
– Jag spelade med ”Challe” (Mikael Karlberg) och ”Loppan” (Stefan Hellkvist) och vi gjorde hur många poäng som helst skrattar Nielsen.
– Vi låg i toppen av poängligan alla tre. Men det jag minns bäst från den säsongen är nog ändå den stämning vi hade i laget. Vi var som en resande cirkus och vart vi än kom i landet var det ett par hundra meter kö utanför ishallarna. Det spelade ingen roll om vi var i Tingsryd, Troja eller Örebro, överallt var det fullt.
– Vi förlorade bara två matcher under den säsongen. Båda gångerna var det mot Tingsryd borta.

Andra avskedet från Leksands IF var den kanske mest bittra händelsen i Jens hockeyliv.
– Det var under den så kallade lockoutsäsongen då Leksand hade flera NHL-spelare med i laget. Michael Ryder och Francis Bouillon från Montreal Canadiens var ju två av spelarna som spelade hos oss och gjorde stor succé. Jag hade ett kontrakt som sträckte sig fram till och med att transferfönstret stängde i januari. Det var mer eller mindre bestämt att jag skulle förlänga kontraktet och spela kvar i Leksand säsongen ut. Helgen innan transferfönstret stängde närmade sig och jag hade inte hört någonting från klubben. Jag var ganska lugn ändå och räknade med att spela kvar i Leksand. Vid lunchtid på söndagen ringde ”Masken” (Anders Carlsson) och meddelade att det inte skulle bli en förlängning av kontraktet eftersom vår tränare då ”Pirro” Alexandersson inte ville ha mig kvar i laget.
– Tack och lov hjälpte Aalborg mig genom att låta mig skriva på för klubben innan midnatt och med det så fick jag chansen att gå till vilken klubb jag ville. Det blev först ett halvår i Schweiz där vi bodde i ett gammalt slitet spökslott och efter det så spelade jag tre säsonger i danska Aalborg.
– Det fungerade väl inte speciellt bra i relationen mellan mig och ”Pirro” och det bottnade säkert i att han inte gillade mitt sätt att spela hockey. I alla fall är nog den här stunden min mest ledsamma och tråkiga under alla år i Leksand.

Landslagsdebuten?
– Den gjorde jag under en trenationers turnering i Ungern 1987. Även då gjorde jag mål i debuten. Sådant ger självförtroende och dessutom gjorde jag även mål i den andra matchen.

Är ditt första VM din roligaste upplevelse med landslagströjan på?
– Nej, det är nog då vi spelade A-VM för första gången. Vår första match var mot USA och jag stack ut hakan och sa att vi skulle vinna mot det här collegelaget som amerikanarna skickat. Journalisterna i Danmark skrattade åt mig innan matchen och sa att det aldrig skulle komma att ske. Men vi gick ut och gjorde vårt livs bästa hockeymatch och vann med 5-2 och Peter Hirsch i målet var rena väggen.
– Senare i VM spelade vi 2-2 mot det stjärnspäckade Kanada som skulle komma att vinna hela turneringen. Kanada hade ett grymt starkt lag med bland andra Dany Heatley, Daniel Briére, Kirk Maltby, Kris Draper och Sean Burke.

Varför blev du kvar i Leksand efter att du slutat med spela på elitnivå?
– Jag har gift mig med en kulla (Gunilla Nielsen), skaffat barn och har hus i Gräv några mil från Leksand. Vi trivs bra här. Jag spelade tre år i Aalborg och där trivdes vi också väldigt bra och hade lite funderingar på att stanna där, men det blev aldrig så, avslutar Jens Nielsen som idag tränar Leksands J20-lag.