Strålmans tuffa kamp: ”Sa att nu ger jag upp, jag kan inte spela hockey”

Anton Strålman har krigat sig genom motgång på motgång. Belöningen är rollen som nyckelspelare i ett av ligans bästa lag.
För Hockeysverige.se berättar han om NHL-tränaren han inte kunde hantera, sjukdomen som fick honom att vilja lägga av – och besvikelsen på New York Rangers.
– Då blev jag ännu mer förbannad, säger Strålman om Rangers agerande i somras.

(TAMPA/HOCKEYSVERIGE.SE)
Sommaren 2007 var Anton Strålman en av svensk hockeys mer lovande unga backar. Han hade varit en viktig kugge i det Timrå-lag som pressade blivande mästarna Modo i en episk kvartsfinalserie och även slagit sig in i VM-laget.

Det var tillräckligt för att Toronto skulle erbjuda honom ett kontrakt. Maple Leafs hade valt honom i sjunderundan under draften 2005 men Strålman kunde själv välja att pröva lyckan och göra sig själv tillgänglig i draften igen. Hockeymeckat i Ontario lockade dock.
– Jag hade valet att gå tillbaka till draften men jag trodde inte de här rundorna spelade så stor roll och jag gillade Toronto, det var häftigt och Mats (Sundin) var där och han var ju en stor idol. Jag körde på det men det är ganska många år som man undrat vad som hänt om jag hade gått tillbaka, vart jag hade hamnat och om jag hade fått en bättre chans. Det sägs att Dallas var intresserade, jag tror till och med att det var rättigheterna för Johan Fransson de ville trejda mig mot.

Men Strålman blev alltså kvar i Toronto, och efter att petats från truppen i början på säsongen blev det till slut ett lyckat år.
– Jag var jättebesviken att jag inte kom med i laget från början men lyckligtvis blev någon skadad, tyvärr är det ju så det funkar. Jag tror det var Bryan McCabe som bröt handen kring jul och jag skulle vara uppe några veckor. Men när trejding deadline kom så var jag fortfarande kvar. Jag var upp de sista 50 matcherna. Första året var jättekul.

KUNDE INTE HANTERA RON WILSON

År två blev inte riktigt lika lyckat.
– Mats försvann och vi fick ny tränare i Ron Wilson. Det var väl ingen hit för egen del, det gick mer eller mindre åt helvete. Jag fick ingen chans och kände aldrig något förtroende. Jag fick spela när någon var skadad och sedan var det ner igen. Det var ett jobbigt år, mest mentalt. Jag kunde inte hantera det, han (Wilson) var på mig hela tiden och jag fick aldrig vara ifred. Jag bad om att få bli trejdad och visste att Columbus var intresserade. Jag trodde skulle vara bra med en bra klubb med större chans till speltid.

Men det blev inget spel i Blue Jackets – då.
– Det blev Calgary istället, och de hade en grym backuppsättning med killar som Cory Sarich, Robyn Regehr, Dion Phaneuf, Mark Giordano och några andra. Jag tänkte att jag får göra det så bra jag kan.

Med två dagar kvar till premiären var Strålman kvar i laget som sjundeback. Då ringde Calgarys GM Darryl Sutter och sa att han blivit trejdad – till just Columbus. Blue Jackets tränare Ken Hitchcock var ett fan av den svenske backen.
– Jag fick en jättebra chans där. Hitchcock berättade att han hade sett mig i semifinalen i VM i Quebec (2008) och att det var då han han fick upp ögonen för mig. Poängmässigt blev det min bästa säsong. Men sedan var det samma veva igen, Hitchcock fick sparken och vi fick ny tränare.

Samtidigt började Strålmans hälsa att spöka. Han har brottas med astma hela livet och sommaren 2010 fick han betydligt värre problem i form av upprepade luftvägsinfektioner.
– Jag fick feber som höll i sig någon dag, åt antibiotika så det gick bort och efter två veckor kom det tillbaka igen. Jag gjorde så fem gånger och åkte sedan över för att försöka lista ut vad det var. Jag hade massa diagnoser, kronisk bihåleinflammation och allt det där. Så jag kämpade i uppförsbacke hela den sommaren och var inte i någon vidare form. För att hålla mig frisk fick jag käka antibiotika och kortison hela den säsongen, så fort jag prövade att sluta blev jag sjuk. När det väl började flyta på så skadade jag knät och var borta fem veckor, med sex veckor kvar på säsongen.

NÄRA ATT FLYTTA TILL RYSSLAND

Efter den mardrömssäsongen valde Columbus att inte förlänga med Strålman.
– Om det nu var på grunda av hälsan vet jag inte men jag var ganska nöjd att vara free agent. Jag tänkte att något jävla lag måste ge mig chansen. Men så blev inte, så det fick bli en tryout i New Jersey. Det var ganska nära att det blev Ryssland eller så men jag kände att det kanske var sista chansen och att jag alltid skulle ångra det, jag visste ju att om jag bara kunde få var frisk och få en bra chans så skulle jag klara det.

Strålman gjorde en bra camp för New Jersey men klubben valde att istället sajna Petr Sykora som också var med på tryout. Lagets general manager Lou Lamoriello ville dock fortfarande ha svensken i laget.
– De hade ingen plats och var tvungna att trejda några spelare. Lou var jätteärlig med det och sa att han skulle göra det, och bad mig vänta några dagar.

Efter en vecka bestämde sig Strålman för att åka hem till Sverige där hans fru fanns med parets tre barn (numera fyra för övrigt). På flygplatsen ringde Strålmans agent och meddelade att New York Rangers var intresserade.
– Det var ju kanon tänkte jag, för jag ville fortfarande till Jersey eftersom jag gillade stället och tänkte att det här skulle sätta lite press på dem. Jag åkte hem och väntade någon vecka men Lou sa att han inte kunde göra något. Då sajnade vi med Rangers.

”JAG HADE BÖRJAT TRÖTTNA”

En ljusning, men snart skulle det bli becksvart igen. När Strålman landade i New York tog han ett taxi till hotellet, checkade in – och hade 40 graders feber.
– Då ringde jag hem till min fru Johanna och sa att nu ger jag upp, jag kan inte spela hockey. Jag hade börjat tröttna, det var kanske min 15:e infektion på 1,5 år och jag kände att det går inte. Men Johanna sa att nu tar vi de här månaderna som är kvar på säsongen och kör på, jag sajnade ju i november.

I New York fick Strålman träffa en specialistläkare vid namn Emily Dimango som till slut kunde lokalisera hans problem. En ärrvävnad i lungorna gjorde att det bildades fickor med slem i lungorna som han inte kunde hosta upp. Konsekvensen av det blev att bakterier tog sig in där utan att han kunde få upp dem och därför blev Strålman konstant infekterad.

För att få bot på problemet sattes Strålman på en antibiotikakur som han måste äta varannan dag. Nu, tre år senare, äter han fortfarande antibiotika varannan dag.
– Förutom några enskilda virusinfektioner som har jag klarat mig. Nu är det bara att köra på och ge mig själv chansen.

Att kuren hjälpte gjorde att han kunde få en chans att slå sig in i Rangers. Den tog Strålman.
– Det tog en stund att övertyga (John) Tortorella att jag faktiskt kunde spela hockey men när jag väl gjort det gav han mig chansen. Sakta men säkert blev vårt lag bra och jag visade vad jag kunde. Det var första gången jag var i ett lag som vann lite matcher och det var en kanonbra plattform att börja om lite på. Första året gick bra, andra året ännu bättre och det tredje året blev det Stanley Cup-final, och jag hade ännu mer förtroende från den nya staben.

Även om Rangers snubblade på mållinjen ser han tillbaka på resan till finalen med stolthet.
– Det är så klart väldigt surt men samtidigt kan jag titta tillbaka och vara helnöjd, vi gjorde det hur bra som helst. Det var små marginaler som avgjorde den finalen.

RANGERS VILLE INTE FÖRHANDLA

Strålman var fullt inställd på att bli kvar i Rangers och han trodde att klubben ville samma sak. Men så blev det inte.
– Jag ville så klart vara kvar i New York, det var det enda jag ville. Allt lät så bra också, förhandlingen skulle gå så lätt. Men det blev ingen förhandling. Jag fick ett bud, vi kom med ett motbud och sedan var det bara tyst. Sedan så sajnade de Dan Boyle för betydligt mer än vad jag hade erbjudit mig att ta och då förstod jag att de ville gå en annan väg. Då blev jag ännu mer förbannad för jag tycker att de kunde ha sagt det så att valet att gå hit (Tampa) kunde ha blivit lättare.
– Nu satt vi där och valde mellan två klubbar och hade 35 minuter på oss. Det är ju inte bara jag, jag har fru och fyra små barn med skolor och allt vad det innebär. Även om det är ett jättefint kontrakt jag har (fem år för 4,5 miljoner dollar/säsong) så var det jäkligt svårt att ta in då, det kändes bara som en stor press och en börda att gå igenom.

Så här långt ser flytten till Tampa dock ut som ett lyckat drag. Tampa slåss i toppen av den östra konferensen och Strålman är en viktig kugge i laget och får istid i alla spelformer.
– Slutresultatet blev ganska bra, jag trivs bra här. Jag har fått ännu mer förtroende än i Rangers och fått en chans att utvecklas ännu mer. Sedan är det kul att spela med Victor (Hedman) och ha en svensk backpartner.
– När vi hade intervjuveckan första veckan i juli (då andra klubbar får prata med kontraktslösa spelare) så ringde de (Tampa) direkt och jag kände att det var kul att det ringde eftersom det här ett lag som har framtiden för sig, med många unga killar som bara kommer bli bättre och bättre. Då var jag fortfarande inställd på Rangers men när det inte blev så kändes det här helt rätt och det känns väldigt bra nu.