MJÖRNBERG: Lektion 1A i slutspelshockey

Den ständiga underdogen Halmstad har kopplat ett 2-0-grepp om Allettans seriesegrare Hanviken och man har gjort det genom att ge det spelskickliga laget en lektion 1A i slutspelshockey. 2-1 på fredagskvällen var resultatet av att Hammers gjorde de ”jobbiga” sakerna bäst och det hettade till ordentligt.

Halmstad åkte hem från Stockholm med 2-0 i matcher efter dubbla uddamålssegrar mot seriesegrande Hanviken. Receptet för det är enkelt. Man har spelat en slutspelshockey som inte passar Hanviken alls.

Det var ganska tydligt när jag snackade med Halmstads representanter efter 2-1-segern på fredagskvällen att man gjort en glasklar analys. Man är medvetna om att Hanviken är ett skickligare lag än dem själva (”Allettans skickligaste lag” sträckte sig tränaren Jens Berggard till och med till att säga) och att man därför måste anpassa sitt spel därefter. Kort och gott, Halmstad har plockat fram det där slutspelsliret som de tidigare säsonger visat sig vara så skickliga på.

Det behöver inte vara så jäkla vackert. När Halmstad vann andra raka uddamålssegern över Hanviken, 2-1 på fredagskvällen, passade de på att åka hela vägen in i nästan varenda situation, dela ut tjuvsmällar så fort det fanns tillfälle och hela tiden ligga på och vara jobbiga och skapa gruff. Det störde Hanviken rejält, för det är inte en hockey som passar dem. De är spelskickliga och vill ha en flödande puckskicklig hockey, inte något upphackat och grinigt.

Det var knappast någon slump att det var kedjan med William Berg, Carl Westberg och Marcus Borgh som låg bakom båda Halmstad-målen (varav 2-1-målet var en våldsamt slumpartad flipperpuck som de hade jobbat ihop till). Det är den typen av spelare, de som får horn när de hettar till, som är viktiga att ha i slutspelsmatcher. Att se det pillemariska leendet på Carl Westbergs läppar så fort han gjorde något som regelförfattarna förmodligen skulle fördöma var faktiskt en fröjd. Han har haft en tuff säsong, men hans tid är nu och han har växt i slutspelet.

Halmstad gav Hanviken lektion 1A i slutspelshockey och har skaffat sig en väldigt bra utgångsläge för att gå vidare.

Hanviken å sin sida hade pratat om det där med attityden efter förlusten i den första matchen. Att man måste vara där och stå upp när det smäller och det var knappast någon slump att lagets bästa period var den andra. Då mötte, eller i alla fall försökte man möta, Halmstad med samma mynt.

Stockholmarna har inte en massa fysiska bufflar, det är inte så laget är byggt. Men alla spelare, lirare eller ej, kan fullfölja tacklingar, säga ett väl valt ord eller två och kliva dit med hela sin närvaro i alla situationer. Det gjorde Hanviken i den andra perioden och det gav också resultat.

Symptomatiskt nog var det också Hanvikens målskytt Mika Ounasvuori som tycktes finna mest nöje i att det hettade till. Han munhöggs med alla Hammers-spelare som ville höra på, sökte upp bråkiga situationer och såg ut att njuta av hettan lika mycket som Halmstads rutinerade slutspelsmanskap gör.

Men problemet är att Hanviken måste anstränga sig för att spela den typen av spel. För Halmstad kommer det naturligt och i tredje akten kunde gästerna ta tillbaka taktpinnen och avgöra. Helt enligt game plan. Underdogen flyger igen och har 2-0 i matcher mot seriesegraren som befinner sig i en ovan favoritposition.

Man kan göra den enkla sammanfattningen att Halmstad spelar slutspelshockey och Hanviken seriehockey.

* * *

Men det finns vissa saker som ändå talar för att Hanviken ska kunna göra match av serien när den nu vänder ner till Halland.

Ikväll matchade man sina spetsbackar Filip Persson och Hannes Lindström oerhört hårt. De var på isen i stort sett hela tiden och vid några tillfällen var det väldigt raka ben och mjölksyra när de skulle ut och byta. Kan Hanviken få till sina långa anfall mot dem kommer de krokna ju längre matchserien lider. Det går inte att matcha dem så hårt om motståndarna gör det så jobbigt som möjligt för dem.

Dessutom, i Tyresö ishall hade Halmstad ingen skyldighet att bjuda på någonting. De spelade sin aggressiva slutspelshockey och jobbade hårt utan att försöka lira särskilt mycket. Inför en månghövdad hemmapublik kommer viljan att underhålla vara betydligt större och känslan är att ett Halmstad som vill lira kommer passa Hanviken mycket bättre än ett Halmstad som vill brunka.

För kliver Halmstad på och öppnar upp sig, då kommer Hanviken få betydligt mer utrymme för sitt skickliga spel och då kommer det ringa fler gånger bakom Felix Tengvall.

Målvakterna förresten, både Tengvall och August Hedlund spelade oerhört inspirerat den här aftonen och det var en märkbart frustrerad Hedlund som lämnade matchen. Han sopade målvaktsklubban i buren och bankade i båset på sin väg ut från isen. Hans insats var värd ett bättre öde.

* * *

Det hettade till ordentligt på slutsignal också. Dels på isen där en Hammers-spelare mejades ner och det utbröt ett smärre tumult (precis som det ska vara på slutsignal i slutspel), men också mellan de båda tränarna.

Hemmalagets Anders Hultin var halvvägs in i Halmstads bås och det uppstod en minst sagt hetsk ordväxling mellan honom och gästernas Jens Berggard. En lång stund efter att herrarna gått åt skilda håll fick sig Halmstad-sportchefen Niklas Söderström också en liten släng av sleven…eller i alla fall ett medskick till sin ledarstab från Hanviken håll.

Det handlade om språkbruk, fulspel och att stå upp för sina spelare.

– Vi tar nog inte en fika imorn, konstaterade Jens Berggard med ett skevt leende när jag pratade med honom efter matchen och syftade då inte på att laget kuskar hem med bussen redan inatt.

Spelare som pucklar på varandra på isen och tränare som ryker ihop i stridens hetta. Det är precis så slutspel ska vara.

* * *

Ett ord också om Hanvikens unga supporters och tifogrupp. Det är inte mycket folk som går och kollar på Hanviken, men den tappra skaran gör det med själ och hjärta. Idag välkomnades spelarna in på isen till ett fullskaligt tifo värdigt betydligt större klubbar. Riktigt, riktigt fint att se och att hemmaspelarna hade vett nog att (så gott som) mangrant åka fram och tacka sällskapet efter matchen trots att det blev en svidande bitter förlust var också fint att se.

Det finns hopp om läktarkulturen även om publikentusiasmen runt om i landet är dalande.