"När Pelle krockade tänkte jag 'Det där klarar han'"

En bilolycka ryckte bort Pelle Lindbergh från världen 1985 och lämnade vännerna i chock. 
En av dessa var hockeyfotografen ”Stickan” Kenne som här minns målvaktslegenden. 
– Morgonen jag fick beskedet om olyckan, det var en chock. 

I artikelserien ”Bilden” berättar hockeyfotografen ”Stickan” Kenne om sina favoritbilder. I dag minns “Stickan”, Roffe Ridderwall och Tony Landeskog sin gemensamma vän Pelle Lindbergh, som försvann från jordelivet alldeles för tidigt efter en bilolycka utanför Philadelphia 1985.

”Resan till Kanada var första gången jag plåtade Pelle. Han var duktig redan då och samtidigt ett år yngre än övriga i laget. Pelle var en väldigt skön kille, en glad spjuver och mysig person på alla sätt och vis. Bland annat minns jag då han var uppe i Furudal som instruktör på hockeyskolorna. Han alltid rolig att ha och göra med för alla som var där. Pelle hade alltid ett leende på läpparna. 
Den andra bilden är tagen i september 1985. Det var sista gång vi träffades. Bilden tog jag för Semic Press. Efter det ville Pelle att jag skulle hänga med honom ner till Tyskland för att hämta hans bil. Den hade ju brunnit, men jag kunde inte följa med eftersom jag hade jobb att göra. Morgonen jag fick beskedet om olyckan, det var en chock.”

Rolf Ridderwall blev både nära vän och målvaktskollega till Pelle Lindbergh:

– Pappa ”Sigge” (Lindbergh) var materialare i vårt Hammarby-lag. Själv kom jag till Hammarby från AIK. På den tiden hade de redan två målvakter, Uffe Aronsson och Pelle.
– När jag kom till deras lag tyckte jag att Pelle var liten samtidigt som det var att komma till den högsta konkurrensen på något vis. Med tanke på det kan man tycka att jag fattade ett konstigt beslut för min egen del, skrattar världsmästarmålvakten och fortsätter:
– Då Pelle blev lite äldre hade han verkligen som fokus på att få komma till Philadelphia. Jämför jag det med hur jag var så var mitt mål att komma upp till juniorlaget. Klart att jag hade en dröm om att spela högre, men jag hade en mycket kortare horisont än vad Pelle hade. Han hade Philadelphia i tankarna jättetidigt. Långt innan han blivit draftad var han grymt målmedveten om att få komma till Philadelphia. 

Hur blev relationen mellan er båda på isen med tanke på att du också var en väldigt bra målvakt redan då, men fick stå tillbaka lite för Pelle?
– Jag närmade mig Pelle ju mer jag fick träna samtidigt som jag var väldigt träningsbenägen. Vi hade aldrig några ”hard feelings” mellan varandra utan hade en väldigt bra relation oss emellan. 
– Sedan ska man komma ihåg att Pelle många gånger hade en gräddfil. Vi hade Curre Lindström som tränare och Pelle var nästan som en idol för honom och fick stå de matcherna han ville. För mig var det förstås jobbigt många gånger, men jag knöt näven, gick vidare och tog nästa steg. Självklart fick han sin förstaspade för att han var bra och det var något också spelade sig till. 
– Pelle kom upp i juniorlaget något år före mig, samma sak med A-laget. Sedan gick han till AIK och då blev jag förstamålvakt i A-laget.

Kan det rent av ha gynnat dig att få vara lite i bakgrunden, knyta näven i fickan och så vidare?
– Ja, jag tror det. Jag tror det var (Anders) ”Acke” Johnson som sa ”Du har blivit stenhård i psyket av att få kämpa och kriga”.
– För att återgå till vår relation så var den alltid bra. Jag kommer ihåg när Pelle krockade att jag tänkte ”Det där klarar han eftersom han har ett sådant flyt hela tiden”, men tyvärr gjorde han inte det. 

Hur upplevde du era gemensamma intressen i relationen?
– I vårt fall var det hockeyn. Det är lite roligt med debatten om dagens målvakter. Vi pratade väldigt mycket om att vi inte skulle bli för långa medan de idag pratar om att inte vara för korta, skrattar Roffe Ridderwall. 
– När vi gick på gymnasiet, alltså var 16, 17 år, trodde inte folk att vi var kloka eftersom vi var ute och spelade landbandy både hemma hos mig och honom. Jag vet inte om de vi spelade landbandy med visste vilka vi var för det borde nästan ses som en merit, skrattar Ridderwall och fortsätter med att berätta om en midsommarhelg tillsammans med sin vän: 
– Vi var ute på Anna-Karis (Ridderwall) land på Gräddö. Då hade Pelle en Lincoln Continental. Vi hade ingen stereo i fritidshuset, men Pelle backade upp sin Lincoln Continental på gräsmattan. Han slirade sönder svärfar Kåges gräsmatta (skratt). Pelle öppnade bildörrarna och sedan var det fullt ös.

Tony Landeskog kom också att bli bra vän med Pelle Lindbergh efter alla år det spelade tillsammans i Hammarbys ungdomslag, men även A-lag.

– När jag tänker på Pelle idag är det två delar. Dels som A-lagsspelare, men vi spelade även i ungdomslag och pojklag tillsammans. Som målvakt levde Pelle mycket på kvickhet och reflexer, men han var inte direkt någon träningsprodukt. Då tänker jag på sommarträningar för han kunde träna hur mycket som helst. Där tyckte ha det var roligt att träna. 
– Det andra som jag direkt tänker på är då vi var på hockeyskola i Osby tillsammans. Det var första hockeyskolan jag var på. Vi åkte bil dit ner tillsammans. Här kan vi verkligen prata om ytterligheterna av minnen. Pelle var alltid en glad och snäll kille.