Klubbar som säljer av spelare för att rädda en blödande ekonomi har blivit legio i Hockeyallsvenskan. Det får Joakim Englund att ställa existentiella frågor kring sagda klubbars syfte. Vem eller vilka spelare de egentligen för?  

Natten mot söndag stängde övergångsfönstret där några klubbar valde att förstärka spelartruppen och vissa valde att sälja av sina bästa spelare med den ekonomiska situationen i åtanke.Detta får mig osökt att tänka på framförallt två saker. 

Ligan är tydligt uppdelad i tre skikt av lag med olika ambitionsnivå: 

* Vi har en grupp av klubbar med tydlig målsättning att inom närmsta åren ta sig upp i SHL. 

* Nästa kategori av klubbar har ambitionen att först och främst etablera sig som topplag i Hockeyallsvenskan. 

* Den sista kategorin är klubbar har som mål att etablera sig i ligan och bli en stabil klubb att räkna med över tid. Många av dessa klubbar får dock ofta spela för att överleva morgondagen, både sportsligt och ekonomiskt.

Gällande den sista kategorin undrar jag; i vilket syfte, för vem eller vilka spelar man i Hockeyallsvenskan?

ETT LAPPTÄCKTE UTAN AMBITIONER

Som aktiv spelare för endast några år sedan reflekterade jag aldrig över frågeställningen ovan. Spelarna gör varje dag sitt yttersta för att utvecklas som spelare i jakt på framgångar med laget, personlig utveckling, nästa kontrakt och nästa steg i karriären och så vidare. Men med ett allt större ”utifrån-perspektiv” blir frågan alltmer relevant.

När målsättningen tycks vara att, både ekonomiskt och sportsligt, att endast överleva morgondagen är känslan att det bara blir ett lapptäcke utan ambitioner. Den egna ungdoms- och juniorverksamheten är ofta ihålig där möjligheter att kunna fostra spelare som håller för nivån som representationslaget kräver är högst begränsade.

Klubbar i SHL bedrivs inte sällan som stora företag där den ekonomiska vinsten förmodligen är viktigare än det sportsliga resultatet, förutsatt att man inte åker ur ligan. Dessa klubbar bygger sin verksamhet för att bära frukt över tid, precis som stora företag gör. Att det sedan kan bli en något sämre placering i tabellen vissa säsonger är inte hela världen då dessa tunga klubbar har ekonomiska muskler med en stark organisation och verksamhet i ryggen som innebär att det är lättare att studsa tillbaka efter ett sportsligt bakslag.

ETT SJÄLVÄNDAMÅL?

Med det sagt återkommer jag till kärnfrågan i den här texten; för vem eller vilka spelar man i Hockeyallsvenskan? 

Är det ett självändamål i sig att spela på den högsta möjliga nivån även om verksamheten inte går ihop ekonomiskt? Gör man det för lokalbefolkningen? Är det en fjäder i hatten på sig själv, som exempelvis styrelsemedlem, att kunna påvisa att ”vi spelade minsann i allsvenskan x antal år trots usla förutsättningar”? Andra argument?

Om klubbarna hävdar att man spelar för lokalbefolkningen borde det rimligtvis innebära att hallen/arenan är mer eller mindre slutsåld varje match. Uppenbarligen faller det argumentet på sin egen orimlighet. Med andra ord kvarstår övriga alternativ.

En jämförelse med den ”normala” företagsvärlden kanske inte är riktigt schysst men jag gör det ändå:

Ett mindre företag har gått ekonomiskt starkt under några år och känner att man nu börjar bli mogen att expandera företaget. Man väljer att utveckla sin verksamhet i grannstaden/grannkommunen för att växa och stärka marknaden. Efter ett tag upptäcker man att nyetableringen inte går så bra som man hoppades och käkar dessutom upp all eventuell vinst, och kanske mer därtill, från den ursprungliga rörelsen.

Frågan är hur länge företaget fortsätter att satsa på den nya marknaden? Kan det vara strategiskt bra för framtiden eller finns det andra fördelar som kan tänkas väga upp att verksamheten trots allt blöder?

EN NEGATIV SPIRAL

Med den här texten vill jag inte koppla på någon extravagn till Ros-tåget på något sätt. Jag vet att dessa klubbar jobbar febrilt med att få verksamheten att gå runt. Det finns eldsjälar, både avlönade och oavlönade, som verkligen jobbar häcken av sig för klubbmärket närmast hjärtat.

Men, det får mig inte att undra mindre; för vem eller vilka spelar man i Hockeyallsvenskan? 

Har klubben möjligheter och förutsättningar att på sikt rikta blickarna mot den ädlaste serien vi har?

Har man kanske en långsiktig och hållbar plan över sin verksamhet internt som inte kommuniceras externt? Sitter man inne på ett hållbarhetstänk över tid eller lappar och lagar man för stunden i hopp om att ljusare tider ska komma till skänks från ovan? 

Hur jobbar ligan med problemen klubbarna står inför?

Många frågor utan direkta svar i den här texten. Jag känner bara att den här negativa spiralen med, i princip, hälften av klubbarna i ligan som har ekonomiska bekymmer måste få en vändning snart.

Som upplägget ser ut idag skulle det inte hjälpa nämnvärt med en utrensning av fyra-fem lag heller då det ser ännu tunnare ut underifrån. Problemen kommer att kvarstå.