Jag är uppvuxen i Örnsköldsvik och där har Kempehallen varit kommuninvånarnas stora samlingspunkt under lång, lång tid. Jag kan gå i god för att ämnet MoDo har varit det överlägset största samtalsämnet på rasterna runt om i kommunen inom både skola och på arbetsplatser.

Jag började följa med min far på hockey ungefär vid sju eller åtta års ålder och såg nästan varenda hemmamatch i ungefär tio års tid. Jag minns tydligt anspänningen som infann sig på matchdagar. Det blir en annan typ av nervositet som supporter än som spelare inför en viktig match. Man blir laddad på ett annat sätt.

Jag minns tydligt hur man noggrant läste tabellen i tidningen och räknade ut olika scenarion beroende på utgången av omgångens matcher. Jag räknade vilka resultat som var till gagn vid förlust respektive vinst för det egna laget. Med tio omgångar kvar visste man precis vad som krävdes för att laget skulle ta sig till slutspel eller nå fjärdeplatsen som innebar hemmaplansfördel etc.

När det var bortamatch var det sportradion som gällde. Vid mål på valfri arena blev det några nervösa, förväntansfulla sekunder när signaturmelodin och måljingeln ”na na na na – mål” spelades.

Innan kommentatorn hunnit berätta om målet lyssnade jag alltid om det var jubel hos publiken eller om det var tyst i arenan. På så sätt fick man snabbt informationen om det var hemmalaget eller bortalaget som gjort mål och vid publikjubel var det bara att hålla tummarna för att det var en annan match.

Skolmaterial från låg- och mellanstadiet vittnar om att det nästan enbart var hockey och just MoDo Hockey i mitt huvud.

 JAG AVUNDAS ER DET

Många år, många klubbar och många flyttar senare har mitt intresse och engagemang för ett och samma hockeylag svalnat. Mitt intresse för ishockey och att titta på en bra hockeymatch är däremot hetare än någonsin även om jag kanske inte brinner för ett och samma lag på samma sätt som många av er läsare gör.

Och vet ni vad, jag avundas er det.

Jag avundas er att vakna upp på matchdag och känna det här pirret i magen, att längta till mörkret faller sig över vinterkvällen så man i god tid kan bege sig till hallen. Att vara på plats över en timme innan matchen för att diskutera hockey med likasinnade, kolla på värmningen för att försöka avgöra vilka spelare som ser heta ut för dagen osv.

Jag avundas er till och med att spy galla över domaren och domslut som inte gagnar den egna klubben. För så gör man som supporter, man står upp för det laget man håller på i ur och skur. Även om gränsen passeras ibland så grundar det sig oftast inte i något ont, ibland bara sker saker då man vill klubben i sitt hjärta det allra bästa.

FORTSÄTT VARA GRYMMA

Att förväntansfullt se fram emot den där långhelgen då man kanske har tagit ledigt från jobbet på fredagen för att åka iväg på ”roadtrip” med likasinnade supportrar och kompisar för att stötta laget. Det stöts och blöts in i absurdum hur spelet ska förändras, vilka spelare som levererar och vilka som inte gör det, hur klubben ska lyckas ta nästa steg, vilka spelartyper som saknas osv.

Jag avundas er hela den här grejen att ha en ”egen” klubb att sympatisera med. Ibland får jag känslan att det t om kan vara på ett icke hälsosamt eller destruktivt sätt. I med- och motgång.

Jag avundas er som har den här lågan som aldrig tycks slockna.

Det är väl knappast någon hemlighet att mitt hjärta klappar lite extra för MoDo och Västervik, men det är inte ens i närheten av alla er hardcore-supportrar där ute i landet.

Fortsätt att vara så grymma som bara ni kan vara, stötta ert lag i såväl med- som motgång. Utan er skulle inte ligan vara densamma.