När pucken träffade stolpen svor jag högt.
När pucken sedan gick i mål knöt jag näven i glädje.
I natt höll jag på en osannolik hjälte som gav en osannolik historia.
Men också på en kille som jag står i tacksamhetsskuld till.

En vanlig missuppfattning är att sportjournalister har favoritlag de gärna favoriserar i sina texter. Jag vet inte hur många mejl och tweets jag har fått genom åren där jag blivit anklagad för att hålla lag x. I SM-finalserien mellan Frölunda och Djurgården tidigare i våras hann jag bli kallad ”en jävla hedersmedlem i Järnkaminerna” av någon med Frölundasympatier på Twitter och för ”fiskförsäljande göteborgare” av en ilsken djurgårdare. Ganska påhittiga invektiv ändå.

Jag kan ärligt säga att jag känner till ytterst få i vår bransch som har öppna (eller ens dolda) sympatier för ett visst lag. Och de få jag väl känner till som har lite väl tajta kopplingar till en viss klubb skulle jag inte ens kategorisera som journalister när det väl kommer till kritan.

Vad vi journalister däremot håller stenhårt på är bra historier. Att följa en match från en pressläktare (eller en tv-soffa) är att konstant söka efter en story att dela med sig av till tittare, lyssnare och läsare. Ju mer osannolik eller känsloladdad historien är, ju bättre blir i regel slutprodukten.

Som i natt.

När Calle Gunnarsson prickade Tuukka Rasks stolpe sent i den tredje perioden av den andra finalmatchen mellan Boston och St. Louis svor jag högt i min pyjamas. För vilken jäkla bra historia det hade varit om Gunnarson-pojken från Örebro hade gått och blivit matchvinnare i en Stanley Cup-final. Och med sitt första slutspelsmål i karriären skjutit St. Louis Blues till klubbens första finalseger i historien.

Spelare av Gunnarssons snitt blir sällan hjältar och får nästan aldrig rubriker. De spelar sitt trygga, enkla och konsekventa spel i match efter match och plockar i bästa fall upp en andrassist när pucken studsar rätt.

Men det här var alltså natten när ödet ville annorlunda.

32-åringen, som trots närmare 600 NHL-matcher kan anses vara en av de mest anonyma svenskarna i NHL, hade mer än bara en stolpträff i sig.

Andra gången han fick chansen att göra mål, då satt puckuslingen.

KATSCHING! En bra story säkrad…

*****

Nu är det inte bara bra historier vi sportjournalister hejar på. Jag medger att många av oss, definitivt jag själv inkluderad, hejar på individer vi av olika anledningar har fäst oss vid.

Calle Gunnarsson är en sådan individ för mig.

Nej, det finns inget sexigt med honom som spelare som jag fallit pladask för. Det råkade bara vara så att våra vägar korsades väldigt tidigt. När han var en ung spelare i Linköping och jag nybliven och hockeysuktande sportjournalist på Nerikes Allehanda. Vi pratar någonstans runt 2006/07 här.

Vid den tidpunkten var hockey långt ifrån det hetaste i Örebro. Stadens hockeylag förde en mer eller tynande tillvaro i Hockeyettan och Calle var i princip den enda unga hockeyspelaren från staden som såg ut att ha någon slags framtid i SHL. Därför fick han stå ut med att jag ringde honom i tid och otid.

Det ville sig så väl att Calle blev draftad av Toronto Maple Leafs sommaren 2007, vilket gjorde att jag hade ett vattentätt argument gentemot cheferna att göra konstanta uppdateringar kring hans framsteg i karriären. Det där fortsatte under ett par år även sedan jag började jobba med hockeysverige.se och Calle gick via Linköping till spel i Tre Kronor och sedermera NHL.

Han var alltid tillgänglig, tog sig alltid tid och stod ut med mitt tjat och gnat om än det ena och än det andra. Det betydde mycket för mig som oerfaren rookiejournalist och är något som jag än i dag känner stor tacksamhet för.

Därför bröt jag mot koden och jublade jag över hans mål i natt.

*****

Stanley Cup-finalen tände äntligen till i natt. Efter en trevande och framför allt slarvig första finalmatch var det kul att se att känslorna och grinigheten började infinna sig. Det fanns en rad tacklingar som jag antagligen skulle kategorisera under tveksamma – jag tittar på dig, Oskar Sundqvist – men det tar jag gärna en natt som denna.

Det är en kontroversiell åsikt, men jag tycker att det behövs ett visst mått av hat och rivalitet i en finalserie för att den ska nå sin potential. Och det verkar tvekampen mellan Boston Bruins och St. Louis Blues kunna göra nu.

Det enda som fattas är att Brad Marchand gör något Brad Marchand-aktigt. Hittills har han varit en vandrande vålnad i den här serien.

*****

Bruins fruktade förstakedja har förresten bestått av tre vålnader. Marchand och David Pastrnak har gett bort puckar i en överraskande hög frekvens medan Patrice Bergeron inte alls är den där dominanta perfektionisten vi är vana att skåda.

Det viskas om att både Marchand och Bergeron dras med skadebekymmer. Men det är också den mest klyschiga ursäkten i boken så fort stjärnspelare inte presterar enligt förväntningarna. Jag menar, vem är inte lite skadad 100+ matcher in på säsongen?

Till syvende och sist måste Bruins viktigaste spelare upp flera nivåer för att kunna vinna den här finalen. Hittills har de blivit totalt utmanövererade av Blues topplina med Jaden Schwartz, Brayden Schenn och Vladimir Tarasenko.

*****

Vi måste prata mer om Joakim Nordström.

Det har av välförtjänta skäl varit Oskar Sundqvist och Alexander Steen i St. Louis Blues fjärdeformation som har fått mycket kärlek på sista tiden. Inte minst för hur de spelade i konferensfinalen mot San José Sharks. Men efter två finalmatcher har Nordström varit den klart mest lysande svensken och Bostons fjärdekedja med Noel Acciari och Sean Kuraly den mer framträdande.

Den elegante grovarbetarens insats i finalmatch två underströk det intrycket. Inte nog med att han svarade för ett vackert mål. Han offrade liv och levebröd genom att blocka två tunga skott från Colton Parayko under ett boxplay i andra perioden. Och det var inte direkt någon Nerf gun han avfyrade, den gode Parayko. Kanadensaren har en av de hårdaste slaggorna i ligan.

Det var offervilja som väckte liv i TD Garden. Och det var mer än en person som gjorde referenser till Gregory Campbell, den gamle Bruins-gnidaren som var med och vann Stanley Cup 2011. Han gjorde sig själv odödlig i Boston efter att ha fullbordat ett boxplay med brutet ben efter att ha täckt ett skott från Jevgenij Malkin i konferensfinalen mot Pittsburgh Penguins 2013.

Two massive blocks on that PK for Joakim Nordstrom. Hell of a shift. pic.twitter.com/zBWdLNqyUV

— Conor Ryan (@ConorRyan_93) May 30, 2019

*****

Jag kan tänka mig att en och annan St. Louis-supporter höll andan när Vladimir Tarasenko försvann ut i omklädningsummet. Efter en rätt kall start på slutspelet har han varit en av anledningarna till att laget nu spelar final. Målet i andra finalmatchen gör att hans poängsvit nu är uppe i nio matcher.

*****

Är det helt uteslutet att NHL tar en närmare titt på Oskar Sundqvists tackling på Matt Grzelcyk?

Jag blev lite förvånad över att han ”bara” kom undan med två minuter. På reprisbilderna såg det ut som svensken tydligt kunde se att Grzelcyk vände upp och hade ryggen mot sargen. Samtidigt går det extremt fort på isen och har man väl gjort sig inställd på att dela ut en tackling är det svårt att hinna vika av inom loppet av tiondelar.

Bedöm själva.

*****

Natten mot söndag spelas match tre i Enterprise Center i St. Louis. Vi får se om den där gamla 80-talshiten ”Gloria” av den sedan länge hädangångna Laura Branigan kommer att eka i arenan då.

Den glättiga dängan har blivit Blues kampsång efter att ett gäng spelare hört den flera gånger på en nattklubb i Philadelphia i början av januari. Ungefär samtidigt som laget påbörjade sin klättring från NHL:s bottenskikt till slutspelssuccé alltså.

Personligen tycker jag att låten är så olidligt dålig att det enkom är en anledning till att jag hoppas att St. Louis Blues INTE vinner Stanley Cup. För även om jag som sportjournalist hejar på bra stories och håller tummarna för några enskilda individer så finns det ingenting lika avtändande som dålig musik.

Och handen på hjärtat, vem av er föredrar inte Dropkick Murphys ”Shipping up to Boston” framför detta pekoral?

Go Bruins!