Håkan Loob om nya äventyret: ”Inga ambitioner att klättra på någon stege”

Han är tätt sammankopplad med Färjestad under sina år som spelare och ledare i klubben. Men numera är det en annan klubb i hjärtat som Håkan Loob representerar. Sedan i somras är han pro scout för Calgary Flames. Hockeysverige.se satte sig ned med legendaren för ett samtal om scouting, talangutvärdering – och hur det är att jobba som tv-expert.
– Jag inga ambitioner att klättra på någon stege, utan jag tycker bara att det ska bli jäkligt roligt att åka runt och titta på hockey, kanske leverera en eller annan intressant spelare, säger Loob. 

LÄS ÄVEN: Färjestads sportchef blickar mot rivalernas arbetsmetod

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det var i januari 2017 som det lite överraskande beskedet kom: Håkan Loob lämnar Färjestad. Detta efter 32 (!) säsonger i klubben – elva som spelare och 21 som sportchef/vd. Det är svårt att se den 58-årige gotlänningen i ett annat sammanhang än något som har med Färjestad att göra, men faktum är att han på sätt och vis hittade tillbaka till sitt ”andra hem” i somras.

Strax innan draften i juni meddelade Calgary Flames att klubben anställt sin tidigare stjärnforward som pro scout i Europa. Därmed återvände han till NHL-klubben som han representerade på isen mellan 1983 och 1989 – och vann Stanley Cup med under sin sista säsong i Kanada.
– De senaste åren har jag egentligen inte haft jättemycket med klubben att göra, säger Håkan Loob när hockeysverige.se träffar honom i Stockholm.
– Den enda som är kvar i klubben som jag känner är egentligen Jim Peplinski, som jobbar mer på affärssida. Annars är allt nytt. Men ränderna går ändå inte ur för det. Spelar man i en klubb i sex år och vinner Stanley Cup med den så får man hjärta för den.

”TÄNKT LÄNGE ATT DET SKULLE VARA KUL”

Loob blev glad och upprymd när han fick frågan om han ville jobba i NHL-klubben. Efter över 20 år i en och samma SHL-klubb var det här den perfekta utmaningen för en hockeyman som hunnit uppleva det mesta sporten har att erbjuda under sitt liv.
– Det är lite spännande faktiskt. Jag har länge tänkt att det skulle vara kul att få jobba i en NHL-klubb och få inblick bakom kulisserna hur det fungerar och så dök det här upp helt plötsligt. Jag tänkte att ”vi kör ett år så får vi se”, säger han med ett brett leende.

På sätt och vis kan jag tänka mig att det här blir en förlängning av det du gjorde i Färjestad. När du var sportchef där, speciellt i början, kan jag föreställa mig att du fick sköta scoutingen själv.
– Jag hade Anders Steen som var min heltidsanställda hjälpreda i Färjestad och det var jäkligt bra. Sedan hade vi faktiskt folk som hjälpte oss i såväl Finland som Tjeckien och hemma i Sverige. Den scoutingen var väldigt bra, så det man höll på med då det är det man gör nu också bara att jag inte har någon managementroll och egentligen inget att säga till om. Jag kan säga vad jag tycker, men sedan är det någon annan som bestämmer.

Är det skönt eller frustrerande?
– Det är både och. Jag har en väldig respekt för management därborta och hur de driver det här. Nu har jag inga ambitioner att klättra på någon stege, utan jag tycker bara att det ska bli jäkligt roligt att åka runt och titta på hockey, kanske leverera en eller annan intressant spelare. Sedan de kanske dissar den spelaren helt, men det är en kul grej att göra i alla fall.

Foto: Bildbyrån

LÄS ÄVEN: Håkan Loob lämnar Färjestad efter 31 år i klubben

”MICKE LINDQVIST HADE VARIT EN SÅDAN”

Vilken typ av spelare ska du i första hand titta på, odraftad lite äldre spelare eller draftade spelare som tillhör andra klubbar?
– Både och, men jag tror framför allt att de är intresserade av att jag hittar odraftade som kan vara intressanta för dem, typ 22-28 år gamla, latebloomers som dyker upp. Micke Lindqvist hade säkerligen varit en sådan om jag hade jobbat för Calgarys organisation i fjol.

Det där fenomenet bli vanligare och vanligare att NHL-klubbar tittar på sådana spelare som de kanske inte var aktuella när de hade sin draftålder inne, men som har utvecklats en hel del sedan dess. Inte minst Lawrence Pilut och Marcus Högström, som ju ni i Calgary värvade. Har intresset ökat här?
– Det har det, men det gäller inte bara i Sverige. Det dyker upp spelare i Schweiz och Tjeckien som också är av intresse tack vare att så många försvinner och de får spela i större roller som utvecklar dem och i slutändan gör dem attraktiva för NHL. Det gäller att vara obeservant.

Vad är det du tittar efter när du scoutar? Finns det några speciella saker i dagens hockey som är viktiga för att kunna ta steget från europeisk hockey till nordamerikansk?
– För det första måste jag ha respekt för vad det är organisationen letar efter. Det är ingen idé att leta efter spelförande centrar om man redan har sju stycken i organisationen redan, om det inte är något exceptionellt då. Men för att ta steget över tror jag att det som har kommit mer och mer är att man måste vara en jäkligt bra skridskoåkare med bra ”hockey sense”. Det är det det handlar om. Man behöver inte vara världens starkaste eller skjuta hårdast i världen, utan bra skridskoåkning är det viktigaste. Hela sporten har speedat upp sig så in i bomben. Att vara en bra skridskoåkare är att man är jäkligt snabb och kvick och då kan man göra grejer i en högre hastighet. Det är det som krärvs för en europé som ska över till Nordamerika. Sedan finns det smarta spelare som klarar det i alla fall, Skellefteås (Pär) Lindholm. Han är inte världens snabbaste, men har en jäkla smartness och ett jäkla driv.

Foto: Ronnie Rönnkvist

OM HÖGSTRÖM: ”DET FÖRVÅNADE NÄSTAN MIG”

Ni plockade över Marcus Högström från Djurgården som är 29 år. Ser man på andra spelare som plockas över är de generellt sett mycket yngre. Hur resonerade man där?
– Det förvänade nästan mig, för det var innan de anställde mig. De ringde och frågade mig om honom och jag sa som precis som det var, en extremt stabil spelare som har utvecklats enormt de två senaste åren, speciellt med tanke på hans brokiga karriär. Börjar man visa stort intresse för den sortens spelare öppnar det ju upp en helt annan kategori. Och det är spännande. Om något ska det ju inspirera spelare som är 27-32 år. You never know.

Så om du tittar på spelare är det inget hinder om de är över 25 år?
– Nej, inte direkt. Men för mig känns det som det går en gräns vid 25-26 år. Vid 28-29 behöver de specifikt ha sagt att ”vi behöver en sjundeback”. För att hitta en första- eller andraback som är i den åldern… Nja, jag vet inte. Men det är kul om någon kan överraska såklart.

Innan du hoppade på jobbet som scout för Calgary testade du på ett annat litet äventyr när du jobbade som expertkommentator för Discovery under OS i Pyeongchang. Hur ser du tillbaka på det?
– Det var en fantastiskt rolig upplevelse. Jag kommer aldrig mer underskatta timmarna som folket bakom lägger ned, för det var rätt sjukt (skratt). Har man varit på ena sidanoch får chansen att uppleva den andra ska man ta den. Det ser man ju på ”Grana” (Erik Granqvist) och ”Walle” (Rickard Wallin)… Man inser hur roligt det är. Sedan ser man givetvis med lite andra ögon när man sitter som spelare eller ledare med intensivt fokus på sitt eget lag och prestationen. Här fick man se en helt annan bild av det och det var jäkligt roligt att se hur ryssarna uppträdde och allt annat. En jäkla fin och kul upplevelse, men jäkligt tidskrävande.

Det var inget du kände för att jobba vidare med i och med att du valde ett annat uppdrag nu?
– Nja, media över huvud taget var riktigt kul, men just de här långa turneringarna… Det vette fan (skratt). Det är jäkligt mycket läsa på, för nu ska du inte bara fokusera på ditt eget lag utan det är både herr- och damhockey och alla lag i turneringen. Det var jäkligt intressant, men ett VM eller ett OS, det är en påfrestning.

Hur mådde du när du kom hem?
– Jag var ärligt talat jävligt sliten. Hjärnan var ständigt i gång varje dag. Det var en lite större utmaning än jag trodde, måste jag ärligt talat säga.