SPANNE: Sagornas final

Washington Capitals mot Vegas Golden Knights i Stanley Cup-final. Bäckström och Ovetjkin, som slitit i ett decennium för att nå dit. Vegas, som inte ens fanns för ett år sedan. Nu har båda chansen att bli historiska –  i en final fylld av sagor.

WASHINGTON DC (HOCKEYSVERIGE.SE)
När jag pratade med Nicklas Bäckström om relationen med Alexander Ovetjkin efter match sex i konferensfinalen, var det med ett ödmjukt, men ändå känslosamt, lugn han konstaterade: vi har väntat länge, jag och Ovetjkin.

Och de har väntat. Alltför länge.

När de började spela tillsammans var Bäckström 19 år och Ovetjkin 22. De var vuxna pojkar, som spelade tevespel och gick på nattklubb tillsammans. Nu, efter tio år av bittra uttåg och säsonger som slagpåsar, tar familjelivet det mesta av tiden utanför ishockeyn. Men drömmen om Stanley Cup brinner livligare än någonsin. För även om NHL-spelare kan klara sig kvar länge i branschen, är de båda nära – eller i den hårda bedömarens ögon redan förbi – sina karriärers absoluta topp.

POJKARNA SOM BÄR WASHINGTON

Under presskonferensen efter match sju var det en känslosam Ovetjkin som försökte förklara vad en Stanley Cup-final betyder för honom och Bäckström personligen. Till slut skickade han, tagen av sina egna känslor, vidare frågan till sin målvakt Braden Holtby, som replikerade: ”You’re doing great, babe”. 

Kanske är det att måla i grälla färger att säga att Ovetjkin och Bäckström ensamma tagit Washington till final. Braden Holtby, en annan av lagets veteraner, har varit tryggheten själv under slutspelet, samtidigt som många av de yngre spelarna har presterat på toppen av sin förmåga. 

Men bara Ovetjkin och Bäckström vet hur det är att gång på gång få sina drömmar söndersmulade. För varje säsong är numera inte bara en match mot motståndarna, utan också mot demonerna. I tjugo år har Washington försökt ta sig till final. Och de tre senaste åren har man åkt ut mot Pittsburgh i andrarundan. I tio år har Ovetjkin och Bäckström vänt andra kinden till.

NHL är på många sätt ett jippo. Amerikanarna gillar det så. Regisserade All Star-matcher, överdrivet dyra matchtröjor i merchbutiken och utomhusmatcher tills konceptet förlorat all charm. Men klär man av det där bombastiska, döljer sig något annat där under. När fyrverkerierna dött ut och det sista powerbreaket tagit slut, när Washington Capitals tagit sig till Stanley Cup-final och samlats i omklädningsrummet efter matchen – står där två pojkar kvar – Nicklas Bäckström och Alexander Ovetjkin. Alla tidiga lördagsmorgnar i Valbo, och i Moskvas förorter. Puckarna på garageuppfarten. Det första elitlägret, den första landslagssamlingen, den första seniormatchen. Pojkar som skickats till världens bästa ishockeyliga, pojkar som placerats intill varandra, pojkar med samma dröm – att vinna Stanley Cup.

Pojkar som vigt sitt liv åt ishockeyn. Och när de står där med armarna om varandra efter matchen, med pannorna tätt ihop, är de vuxna karlar, men ändå – pojkar – igen.

GOLDEN KNIGHTS HÖGA PÅ SJÄLVFÖRTROENDE

Och på andra sidan i finalserien: William Karlsson med vind i håret. Ett Vegas Golden Knights höga på självförtroende. De uträknade, de hopskrapade, den av överblivna rester byggda franchisen som skulle fylla en redan sinnesutvidgande stad med ännu ett spänningsmoment. Det blev något helt annat än bara fler dollarsedlar till roulettehjulen. Det blev något som andra klubbar drömt om i decennier – en Stanley Cup-final.

Gick man in på ett av spelhusen i Las Vegas innan säsongen för att spela på vem som skulle vinna Stanley Cup, fick man följa den 31 rader långa oddslistan över NHL-lag hela vägen till botten. Där, till 200 gångerna pengarna: Las Vegas Golden Knights.

Ingen trodde på Vegas. Och vem kunde ana att William Karlsson, som gnetade på i Columbus Blue Jackets förra säsongen, skulle bli Wild Bill med hela ishockeyvärlden, vinna poängligan för svenska spelare och göra mål som blivit till virala youtube-klipp? Ge mig oddsen.

VINSTSVULTNA IDROTTSSTÄDER

I grunden är det Bäckström och Ovetjkins gemensamma ansträngning, deras nyvunna spärreld, som blåst nytt liv i en idrottsstad förgiftad av en seglivad förbannelse. Det var tjugo år sedan Washington D.C. hade ett lag i final, och då är alla de fyra stora amerikanska sporterna inräknade: ishockey, baseball, basket och amerikansk fotboll. Nu har de satt huvudstaden på idrottskartan igen. Men ska man bli historisk, är det bäst att bli det nu.

Och för första gången, på första försöket, har Las Vegas ett lag i final. Det är svårt att inte uppskatta Åshöjdenberättelsen, om laget som ingen trodde på, men som gick hela vägen. Men även om Vegas sprudlar av den sortens självsäkerhet som bara en underdog kan ha, är man nog vid det här laget plågsamt medvetna om berättelsens förgänglighet. Redan nästa säsong är förväntningarna framflyttade och den kaxiga ny-i-klassen-mentaliteten borta. Ska man bli historisk, är det bäst att bli det nu.

Det finns sagor i alla finaler, men den här gången är de lätt funna. Ärrade pojkar i öst, eller flärdfulla sensationer i väst.

Låt vackraste saga vinna.