Tre förbisedda kvinnliga ishockeypionjärer som hör hemma i Hockey Hall of Fame

I dag är det internationella kvinnodagen. Tobias Stark, historiker och idrottsvetare på Linnéuniversitetet i Växjö, tar tillfället i akt att uppmärksamma tre kvinnliga ishockeypionjärer som fått oförtjänt lite tid i strålkastarljuset under årens lopp. Tanken är att synliggöra deras bedrifter och samtidigt slå ett slag för att de väljs in i Hockey Hall of Fame.

Denna artikel publicerades första gången den 8 mars 2018.

Isobel Gathorne-Hardy

Lord Fredrik Arthur Stanley (1841–1908) är ett känt namn för alla ishockeyvänner, eftersom han donerade den sägenomspunna buckla som i dag bär hans namn, Stanley Cup. Få känner dock till att det var hans barn, inte minst dottern Isobel Gathorne-Hardy (1875–1963) – som sägs ha lyckats övertala honom till att göra slag i sak.

Isobel var själv en erkänt skicklig ishockeyspelare, som regelbundet brukade spela på isen vid Rideau Hall, i Ottawa. Hon är också en av dem som syns på det äldsta, kända fotografi av damishockey, taget vid just Rideau Hall, omkring 1890. En bild som idag ingår i National Archives of Canadas öppna samlingar.

Isobels viktigaste betydelse som ishockeypionjär var dock kanske främst som förebild, då hon var starkt bidragande till att popularisera den unga sporten enligt modellen ”passar ishockeyn åt Lord Stanleys flicka, så funkar den även för andra”.

I dag hålls Isobels minne vid liv genom Isobel Gathorne-Hardy Award, som sedan 2002 delats ut av Hockey Canada till den kvinnliga ishockeyspelare i landet som bäst anses demonstrera ledarskap och dedikation. Dessutom har trofén för den nystartade National Women’s Hockey League döpts till Isobel Cup, för att hedra hennes bedrifter. På bucklans framsida står följande inskription att läsa: ”The Lady Isobel Gathorne-Hardy Cup 1875-1963. This Cup, shall be awarded annually to the greatest professional women’s hockey team in North America. All who pursue this Cup, pursue a dream; a dream born with Isobel, that shall never die. EST. 2016”.

Detta är givetvis stora hedersbetygelser, men visst borde Isobel även få göra sin far sällskap i Hockey Hall of Fame i Toronto.

Marguerite Norris-Riker

Marguerite Norris-Riker (1927–1994) är en annan kvinnlig ishockeypionjär som ännu inte fått det stora erkännande hon förtjänar. Marguerite var dotter till den mäktige Detroit Red Wings-ägaren James E. Norris (1879–1952), som även kontrollerade Chicago Blackhawks och New York Rangers, samtidigt som han hjälpte Boston Bruins att hålla sig flytande. När fadern gick bort tog Marguerite över posten som president för Red Wings, och blev därmed den första kvinnliga verkställande direktören i NHL:s historia!

Till att börja med var det få som tog Marguerite på allvar. När hon tillträdde ägnade exempelvis pressen mer utrymme åt att spekulera över hennes kontorsinredning än till att fördjupa sig i frågor rörande hur hon styrde klubben. Marguerite visade sig dock snart vara en lika formidabel affärs- som ishockeyhjärna. Under alla hennes tre år vid rodret för Red Wings (1952–1955) vann klubben NHL:s seriespel, och bärgade Stanley Cup två gånger (1954 och 1955), vilket innebar att hon även blev den första kvinna att få sitt namn ingraverat på Stanley Cup.

Hennes tid i NHL tog emellertid slut alltför tidigt. När fadern dog såg Toronto Marple Leafs prominente ägare, Conn Smythe, sin chans att avancera i näringskedjan. Det innebar bland annat att han jobbade intensivt bakom kulisserna för att undergräva Marguerites position genom att misskreditera henne. Så kom han exempelvis att gå ut i pressen och klanka ner på hennes ledarstil, genom att beklaga sig över att Red Wings dräkter var för snygga, hör och häpna!

Dessutom kom Smythe att åkalla en av honom själv påhittad – och sålunda egentligen helt obefintlig – paragraf i NHL:s stadgar som sades stipulera att ligan inte tillät kvinnor i rollen som ledamöter vid ligans styrelsemöten. Att Marguerite portades från NHL:s ledningsgrupp parerade dock genom att låta Detroits tidigare tränare och klubbdirektör, Jack Adams, sitta in där i hennes ställe.

Värre var i stället att Marguerites bror, Bruce Norris, samtidigt började konspirera mot henne. 1955 gick han plötsligt ut med nyheten att ha själv ville vara president för Red Wings. Även om Marguerite trivdes med sitt jobb kände hon sig därmed tvingad att ta ett steg tillbaka, eftersom modern gav Bruce sitt tysta medgivande. I stället fick Marguerite titeln ”executive vice president” och fortsatte att jobba med olika ledningsuppgifter i klubben, om än i skymundan.

Dödsstöten för Marguerites NHL-karriär kom dock något år senare (1957), när hon först fick reda på att Red Wings hade trejdat sina storstjärnor Ted Lindsey och Glenn Hall till Chicago Blackhawks, genom att slå upp tidningen under en affärsresa i New York. Helt ursinnig, över att ha blivit helt förbigången i den viktiga spelaraffären, ringde Marguerite sin bror:

– Så kan du inte göra, för helvete, skrek hon!
– Well, jag har redan gjort det, svarade han torrt!
– Du kan bara inte göra så, upprepade hon.
– Vill du bråka om det i pressen? kontrade han.

Utan att svara lade Marguerite på luren igen. I samma sekund visste hon att hennes NHL-karriär var slut; hon hade blivit utmanövrerad – av sin bror!

Bruce tid i ledningen för Detroit Red Wings blev långt ifrån lika lyckosam som systerns. Han hade namn om sig att var en playboy och slarver, som umgicks i helt fel kretsar. Och i dag är Bruce kanske mest ihågkommen för sitt misslyckade försök att lansera en europeisk proffsliga i början av 1970-talet. Icke desto mindre har han valts in i Hockey Hall of Fame, precis som fadern, brodern Jack (som kontrollerade Chicago Blackhawks), och ovannämnda Jack Adams och Conn Smythe. Marguerite har dock inte fått samma erkännande. Faktum är att hon inte ens brukar nämnas i den officiella historieskrivningen om NHL.

Pia Sterner

För svensk del har Pia Sterner en alldeles egen rangställning som kvinnlig ishockeypionjär. På senare tid har hon också rättmätigt fått mycket uppmärksamhet i media, då såväl Hockeysveriges Ronnie Rönnkvist som Aftonbladets Marcus Leifby tecknat fina personporträtt av henne. Pias historia är dock så pass speciell och spännande att den förtjänar att lyftas fram gång efter annan. Därför kör jag den här i korthet:

Pia, född Grengman (1954), upptäckte ishockeyn som fyraåring, hemma i Göteborg. Vid den tidpunkten var damishockey något som över huvud taget inte existerade i Sverige. Den enda plats som fanns för tjejer inom sporten var egentligen som supportrar, om ens det. För att kunna flyga under radarn använde hon därför först sin brors namn, ”Peter”, när hon försökte ta sig fram mot den hägrande drömmen att bli NHL-proffs. Allt gick förvånansvärt bra till det att Pia fick svar på ett brev hon skrivit till Gordie Howe, där ”Mr Hockey” sade rent ut att NHL-ishockeyn ”bara var för män”, men att hon var välkommen till andra sidan Atlanten för att träna, om hon ville.

I stället sadlade Pia om och blev tränare. Det dröjde inte heller länge innan hon hade gjort sig ett namn som ung och lovande tränartalang. Sovjetishockeyns fader Anatolij Tarasov bjöd in Pia till Röda Arméns träningsläger för att se och lära, medan Philadelphia Flyers legendariske tränare Fred Shero erbjöd henne en plats som assisterande coach i hans stab. Det tackade hon dock nej till, eftersom hon precis hade blivit tillsammans med den svenske stjärnspelaren Ulf Sterner, som hon sedermera också gifte sig med.

Däremot nappade hon både på erbjudandet att kliva in som huvudtränare för det danska herrelitlaget Frederikshavn IK, och senare det tyska damlandslaget, vilket hon bland annat ledde fram till ett EM-brons 1989.

Alla dessa meriter till trots saknas Pias namn i rullorna över de invalda i Sveriges Hockey Hall of Fame. Det kan inte beskrivas som annat än en stor plump i protokollet för en organisation med det uttalade uppdraget att ”samla, vårda och bevara den svenska ishockeyhistorien”.

Intresset för damishockey är dock under kraftig uppsegling. Vi får därför hoppas att det bara är en tidsfråga innan Pias pionjärinsatser – precis som i fallet med Isobel Gathorne-Hardys och Marguerite Norris-Rikers – får det rättmätiga erkännande som de förtjänar.

Gör om, gör rätt!

TOBIAS STARK

Tobias Stark är historiker och idrottsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö, där han forskar och undervisar om ishockeyns kulturhistoria.
Email: Tobias.Stark@Lnu.se
Twitter: Tobias_Stark