Frölundas gentleman och guldmakare – Old School Hockey Niklas Andersson

Två SM-guld, tio säsonger i Nordamerika och en av de största profilerna i Frölundas historia. 
Old School Hockey har varit i Kungälv och träffat Niklas Andersson för att få hans egna ord om den minnesvärda karriären.

Niklas Andersson tillhör de riktigt stora spelarna i Frölundas historia. Han är dubbel svensk mästare i klubben, debuterade i A-laget redan som 17-åring och avslutade karriären med att skjuta målet som gjorde att laget slapp kvala sig kvar i SHL 2011. Lägg där till att pappa Ronny vaktade kassen i Västra Frölunda under många år och båda hans bröder, Thomas och Mikael, har spelat i klubben. Dessutom har sonen Lias spenderade en säsong i Frölunda innan han åkte över till Nordamerika där han spelat för New York Rangers och Los Angeles Kings.

OLD SCHOOL HOCKEY reste till Kungälv dit Niklas Andersson återvände efter sina tio säsonger i USA och Kanada.

– Hockeyn är fortfarande stor i Kungälv, men när jag växte upp i Ytterby var den verkligen jättestor där. Det var hockeyn och fotbollen som var störst. Vi hade samma lag i båda sporterna. Jag tror att det bara var en kille som inte spelade hockey, berättar Niklas Andersson när vi slagit oss ner på ett lite kafé i centrala Kungälv ett par mil från Scandinavium.
– Jag hade mina bröder som spelade och vi sprang alltid till idrottsplatsen efter skolan. Den blev som en fritidsgård. Efter allmänhetens åkning blandade man äldre och yngre spelare.
– Jag stod där när dom olika lagen tränade och frågade om jag fick vara med. Det var till och med så att när jag var knatte frågade jag A-lagsspelarna om jag fick vara med. Där fick jag inte vara med, men annars fick jag vara med och träna med olika lag. Det var inte som i dag när man först måste få godkänt från tränarna i båda lagen och så vidare. Allt var mycket enklare då.

LÄMNADE MODERKLUBBEN SOM 14-ÅRING

Precis som nästan alla framgångsrika hockeyspelare var det mycket landhockey utanför familjen Anderssons hus i Ytterby som gällde.

– Det var jättemycket landhockey. Vi spelade till det blev mörkt och fanns det en lampa så spelade vi under den.

Du är yngst i brödraskaran, brukar man inte ställa den yngsta i mål?
– Det skiljer fem år mellan Micke och mig och det är sex och ett halvt år mellan Thomas och mig. Det var ett lite stort glapp, men jag var med dom lite grann och jag fick absolut stå i mål emellanåt. Det var ändå så många barn i våra områden så vi alla hade våra egna lag.

Har du något minne av då pappa spelade?
– Nej, det har jag inte eftersom jag föddes ungefär i samma veva som han slutade. Han har varit med på någon old timer-träning då jag varit med så jag har fått skjuta några puckar på honom. Han var ju med i Vikingarna (B-landslaget) några gånger.

Niklas Andersson kom redan som pojklagsspelare att lämna Kungälv/Ytterby för spel i Västra Frölunda.

– Jag var 14 år då. Det var så att klubbarna kunde ta betalt för spelare efter det året. Det gällde att röra på sig innan så jag inte skulle hamna i ett mittemellan-land. Det var den anledningen till att jag flyttade dit redan då.
– Sedan tycker inte jag att man ska flytta för tidigt i dag. Jag ser ingen anledning att man ska röra på sig före hockeygym, men det var så på den tiden.

Med tanke på att dina söner, Lias och Noah, valt att först gå till HV71 respektive Färjestad, kan du känna i efterhand att din flytt inte var helt lyckad?
– Det visade sig absolut vara lyckat. Jag fick bra tränare direkt och när jag kom upp i A-laget var det Conny Evensson som tog upp mig. En bättre tränare för en kille i min ålder kunde jag inte få. Han var fantastiskt bra och lotsade in mig i lagom takt. Conny har betytt oerhört mycket för mig.

TV-PUCKENS BÄSTA FORWARD

Vid TV-pucken 1987 utsågs Niklas Andersson till turneringens bästa forward, men det här var inget han lade så stor vikt vid just då.

– Jag kan inte säga att det gjorde någon skillnad. Det var givetvis jättekul och jag fick åka upp till Stockholm för att se finalen. Mats Sundin var duktig redan då men det kanske var så att när jag hade åkte hela den där vägen så kände dom sig tvungna att ge mig priset, skrattar Niklas Andersson.
– Mats och jag spelade sedan ihop i samma kedja i juniorlandslaget. Bland annat hade vi väldigt roligt tillsammans i en turnering innan draften, i Quebec. För Mats var det mer tydligt, med hans storlek och så vidare, att han skulle lyckas. 

Säsongen 1987/88 spelar Västra Frölunda i division 1 och det är då som Niklas Andersson får debutera i A-laget.

– Jag minns mest att jag var nervös, men första matchen… Nej, den minns jag faktiskt inte.

Du blir väldigt uppmärksammad som junior, blir utsedd till Sveriges bästa junior, spelar tre Junior-VM, TV-puckens bästa forward, öser in poäng i ettan och så vidare, hur hanterade du den här pressen på att du hela tiden skulle prestera och leverera?
– Jag tror inte att jag kände den pressen utan i den åldern var det bara ut och spela. Visst ville jag prestera, men jag lärde mig tidigt att man bara kan förbereda sig på bästa sätt. Sedan kunde jag inte göra mer.

Hade du nytta av att din bror Mikael hade gjort ungefär samma resa?
– Ja, det hade jag nog indirekt. Även Thomas var duktig vid den tiden och jag såg upp till dom båda givetvis. Jag såg vilken nivå dom presterade på och jag ville inte vara sämre.

”GÖTEBORG ÄR EN FRAMGÅNGSSTAD”

Under sin andra säsong i Västra Frölundas A-lag får forwarden från Ytterby vara med och avancera upp till elitserien.

– Det jag minns lite extra mycket är näst sista matchen i kvalserien när vi vinner över Malmö (6–1, Niklas Andersson gjorde sista målet). Det var helt galet i Frölundaborg med otroligt mycket folk på läktarna och ett sådant liv.
– Det här är ett minne som ligger ganska högt upp. Så här i efterhand var det nog bra, eftersom jag var så pass ung, att Frölunda låg i ettan då. Det innebar jag fick chansen att ta alla trappstegen. Annars kanske det hade blivit annorlunda. Det där vet man aldrig, men det innebar att jag fick spela A-lagshockey tidigt, vilket jag kanske inte hade fått om jag spelat i elitserien redan då. SM-gulden var stora, men det här var minst lika stort.

Hockeyn var åren innan avancemanget inte så hett i Göteborg. Givetvis kom det steget upp till elitserien väldigt mycket för staden.

– Göteborg är en framgångsstad, det går inte att säga något annat, så avancemanget betydde såklart jättemycket. Vi hade fått hit många profiler åren innan, men det blev inte bra många gånger.
– Det var då verkligen väldigt att få in en sådan ledartyp som Conny Evensson. Han kom att betyda väldigt mycket för Frölunda.

Niklas Andersson kom att spela tre Junior-VM turneringar, 1989, 1990, 1991. Redan i sin första turnering får han vara med och spela hem ett silver till Sverige.

– Med 69:orna vann vi silver i USA. Det var en rak enkel serie och i matchen mot Sovjet hade vi en 3-3 (Patrik ”Putte” Erickson) puck inne, men det var två puckar på isen så målet dömdes bort. (Sergej) Fjodorov hade tagit, vad jag tror, en souvenirpuck eftersom extrapuckarna låg där i utvisningsbåset. Han hade antagligen stoppat den i handsken eller något och sedan trillade den ur då han kom ut från utvisningsbåset. Jag tror inte att det var hans mening, men om det målet hade räknats så hade vi vunnit guldet.
– Vi har tittat på det där klippet hundratals gånger för att se vad som egentligen hände. Pucken bara trillade ur där, men min teori är att det var en souvenirpuck.

KOM ÖVERRASKANDE MED I CANADA CUP

Andra säsongen i elitserien blir tuff för Västra Frölunda. Laget slutar tolva före jul och får under vårsäsongen spela i allsvenskan. Göteborgsklubben klarar sig dock kvar via kvalspel mot bland andra Mölndal.

– Varför det inte gick bättre för laget har jag egentligen inget svar på. Jag var fortfarande ung…

Blev det en stor kontrast då Lennart Åhlberg och Tore Jobs tog över efter Conny Evensson?
– Det kan ha påverkat för det är inte lätt att komma in till en klubb som alltid kräver mycket. Jag tror att man behöver vara cool och lugn. Jag säger inte att dom inte var det, men givetvis ville vi ha kvar Conny.
– Återigen, inget ont om Tore och Åhlberg. Jag fick spela ändå och allt det där. Men det är tufft att komma nerifrån. Det ser du även idag, att det är inga lag som blir stabila direkt. Det tar lite, så är det bara. Sedan får Åhlberg och Jobs lämna och då fick Lars-Eric Esbjörs ta över på kort varsel. ”Labbe” (Ulf Labraaten) hoppade också med igen. Han hade varit assisterande till Conny.

I augusti samma år, 1991, är det många som höjer på ögonbrynen när nyblivne förbundskaptenerna Conny Evensson och Curt Lundmark presenterar sin trupp till Canada Cup. I truppen fanns två riktiga jokrar. Den ena var Calgarys Tomas Forslund och den andra var Niklas Andersson som just hade skrivit på för Quebec.

– Det var en chock för mig också. Jag satt vid radion för att lyssna om Micke skulle komma med, men då hörde jag mitt namn i slutet också. Jag tror att det handlade om att man, precis som i dag, ville ta med några för att få erfarenhet inför framtiden. Det var nog aldrig tänkt att jag skulle gå in och göra skillnad.
– Jag var ombytt i alla matcher, men jag spelade inte så mycket. Det var fantastiskt att sitta där och vara en del av den här turneringen. Det var hur stort som helst och jag minns att jag hoppades att Börje Salming skulle få vara med på line-upen, men det blev inte så. Det vågade dom inte göra om det misstaget igen.
– Jag fick spela med många av spelarna jag hade sett upp till, även mot i motståndarlagen. Pappa hade en bensinstation då och han hade en kund som hade Sky Sport. Där var det mycket Edmonton Oilers så jag hade sett mycket NHL om och om igen på videoband som det var vid den här tiden. Så visst var jag lite starstruck, så var det.

TACKADE NEJ TILL NHL-KONTRAKT SOM 19-ÅRING

Även Niklas bror Mikael, som då spelade för Hartford, kom med till Canada Cup.

– För mig var det en fantastisk resa att få hänga med där och efter det skulle jag bli proffs eftersom jag då hade skrivit på för Quebec.
– Jag hade faktiskt tackat nej till att åka över redan året innan, vilket inte många känner till. Jag hade kunnat åka över redan som 19-åring, men jag kände mig inte mogen då samtidigt som jag sedan inte riktigt vågade att säga nej eftersom jag inte visste om chansen skulle dyka upp igen.
– I alla fall kom jag till campen rätt vältränad, men det blev inte som jag hade tänkt mig. Det kanske inte var deras plan från början och det blev att åka ner till farmarlaget direkt.

Hur var det att komma över som 20-åring till Quebec?
– Jag hade varit och hälsat på innan så jag visste hur det såg ut och så där, men jag visste inte alls hur det skulle vara.
– Jag bodde med en slagskämpe, Tim Hunter. Han var jättesnäll, men att komma dit och träffa honom och allt det där det första jag gjorde under säsongen var speciellt. Givetvis var det nervöst att komma över dit, men jag var i bra form och hade tränat bra under hela augusti. Dom andra i laget tränade sig i form under träningslägret. Jag låg i framkant och låg längst fram då vi åkte skridskor och allt det där.
– Bland annat fick jag då höra av en slagskämpe, John Kordic som inte lever i dag: ”Slow down, fucking finns”, men jag var ju inte finne haha… Han låg och hostade där på isen och tyckte att jag åkte för fort och att jag skulle hålla ner farten, men jag ville visa framfötterna.

Hur reagerade du på att bli nedflyttad till Halifax i AHL?
– Det var lite surt. Jag tänkte mest att ”ja, ja, dom vill spela mig där”, men sedan fick jag sitta på bänken där också. Det hade också varit en väldig omställning för mig med liten rink samtidigt som vi inte får glömma att vid den här tiden var det lite mer skrämmande att spela där med ganska många stora spelare i lagen.

Var du förhållandevis ganska liten med dina 176 centimeter?
– Ja, det var jag. Det var en liten annan hockey också med mer hakningar och slagsmål även om det oftast var slagskämparna som slogs med varandra.

Hamnade du själv i någon fight?
– Det gjorde jag senare några gånger, men inte då. Det skulle jag nog hålla mig undan ifrån eftersom även dom minsta i lagen kunde slåss då dom var uppväxta med det.
– Det tog ett tag för mig att komma in i Halifax, men jag fick ändå spela lite mer efter jul. Då spelade jag med några slagskämpar, men det var inte direkt min typ av hockey direkt. Sedan gick det bättre andra säsongen.

”SOM ATT SPELA I EN GARDEROB”

Under sin andra säsong i Halifax svarar han för 32 mål och totalt 82 poäng på 76 matcher. Hans fina spel i farmarlaget leder också till han får debutera i NHL för Quebec.

– Jag var center då. Joe Sakic och Mats Sundin var skadade så jag visste att när någon av dom skulle bli frisk så skulle jag åka ner igen. Det var ändå ett kvitto på att Quebec var nöjda med mig den säsongen.
– Jag fick spela tre matcher i NHL då. Vi mötte Boston i gamla Boston Garden. Det var som att spela i en garderob. Sedan mötte vi Islanders och Hartford.

Det dröjer fram till säsongen 1995/96 innan Niklas Andersson får riktigt fäste i NHL.

– Det var lite märkligt hur allt var där. Jag hade vunnit Turner Cup med Denver Gizzlies säsongen innan. Säsongen efter fick jag ett samtal från Islanders att jag inte behövde åka till deras camp utan i stället direkt till farmarlaget.
– Det gick bra för mig i farmarlaget fram till jul och på julafton, alltså den svenska 24:e, blev jag uppkallad. Då flög jag upp och sedan blev jag kvar där och bodde på hotell hela den säsongen. Jag spelade även hela säsongen därpå och bodde på hotell två, tre månader till innan jag fick skaffa lägenhet. Så jag var tjenis med städpersonal och allt på det där hotellet.
– Jag bodde på hotell under nästan ett halvår samtidigt som det inte fanns speciellt mycket att göra runt omkring så det var lite tråkigt. Tommy Söderström bodde också på samma hotell ganska länge. Tommy ville inte skaffa någon lägenhet utan trivdes bra på hotellet. Han fick rummet städat och så vidare. Vi umgicks en del även om det inte var hela tiden och andra året kom även Mariusz Czerkawski dit och bodde på samma hotell.

FLYTTADE TILL SAN JOSÉ – BLEV NEDSKICKAD IGEN

Det sägs att det var väldigt rörigt i New York Islanders vid den här tiden, hur upplevde du det?
– Det var rörigt, så var det. Samtidigt får man tänka att det gör att vissa spelare får chansen och det var också här jag fick chansen på riktigt. Jag fick spela med spelare som kunde lira lite. Bland annat fick jag spela med Zigmund Pálffy och Travis Green.
– Då fick jag en ärlig chans och man använde mig i powerplay. Innan det då jag hade blivit uppkallad hade jag fått spela i fjärdefemman och kanske två byten per period. Då kunde jag undra varför man inte istället kallade upp dom som var bra på det för det där var inte min roll. Samtidigt ville jag ju ändå vara med i matcherna.

När var det första gången du spelade mot din bror Mikael i NHL?
– Jag vet inte om det var den här säsongen eller säsongen innan. Jag kan nog inte svara på det. Vi spelade flera matcher mot varandra, men jag minns framförallt en tekning på Long Island. Jag startade som vänsterforward och han som högerforward. Tyvärr finns det ingen bild på det, men det hade varit kul att ha.

I början av september 1998 lämnar Niklas Andersson Islanders och skriver på för San José, men det blir ingen lyckad flytt och han får bara spela fem NHL-matcher i klubben.

– Det började om, att jag blev nedskickad igen. Jag var uppe en månad, men det var samma sak där att jag spelade några matcher och byten här och där. Sedan kom jag till Kentucky som var San Josés farmarlag. Det var även farmarlag åt några andra klubbar. Det kom ju ner killar från olika lag och tränaren där (Jim Wiley), det var egentligen inget fel på honom, men han rullade bara runt på spelarna. Jag fick lite känslan av att han inte ville vinna något, men han fick väl påtryckningar från flera ställen att spela honom eller honom. Då blev det att han spelade alla istället.
– Sedan hamnade jag hos Butch Goring i Utah Grizzlies. Jag hade haft honom i Denver tidigare. Då fick jag faktiskt lite nytändning för jag trivdes bra där och honom.

Goring var också en coach som Niklas Andersson uppskattade.

– Han var en jättebra coach och en av mina favoriter. Det var aldrig att man straffades när man spelade dåligt utan han vände på det och körde i stället hårt när det gick bra och alla ville ut och köra och så vidare. Jag gillade honom väldigt mycket.

”ORKADE INTE FLYTTA IN OCH UT”

Efter San José spelar Niklas Andersson ytterligare tre säsonger i NHL där han representerar New York Islanders, Nashville och Calgary, men mestadels blir det spel i IHL för Chicago Wolves.

– En stor anledning till att jag gav upp var att jag flyttade ut och in varje år. Många av farmarlagen flyttade hela sin organisation. Först flyttade vi från Halifax till Cornwall och sedan flyttade vi från Denver till Utah så jag har spelat i samma organisation mer än det ser ut.
– Vi hade fått Lias samtidigt som Micke hade flyttat hem till Sverige. Jag frågade Micke hur han tyckte det vara att spela hemma i Sverige och han sa att han trivdes. Men han skulle lägga av och givetvis hade det varit kul att få spela med honom.
– Min fru hade ändå velat stanna kvar, men jag kände att jag inte orkade flytta in och ut mer. Samtidigt trivdes jag fantastiskt bra i Chicago (Wolves). Jag trivdes bra i Denver och Utah också, men Chicago var riktigt bra. Det var ett gott gäng helt enkelt.

Niklas Andersson är med och vinner Turner Cup i IHL både 1995 och 2000.

– Första tre säsongerna jag var över gick vi inte ens till slutspel. Det gjorde att jag började tvivla lite, skulle jag inte ens få vara med och tävla om att vinna? Därför vart första vinsten fantastiskt stort.
– Det är ändå inte Stanley Cup vi vinner, men det är samma resa. Det är också en sådan resa som gör att det blir lite speciellt med klubblag kontra landslag. Vi tränar tillsammans en hel säsong, alla strävar mot samma mål och sedan lyckas vi med att nå dit. Det kan inte bli större än att nå det målet som hela organisationen har.

UPPFYLLDE DRÖMMEN OM SM-GULD

Inför säsongen 2001/02 väljer Niklas Andersson att återvända till Sverige och Västra Frölunda.

– Jag har alltid drömt om att få vinna SM-guld och det är få förunnat att få göra i sin hembygd. Många frågar också vilket av gulden (2003 och 2005) som är det största och det första guldet kommer alltid vara det första guldet, så är det. Sedan vill man ju ändå ha mer.

Vad var det som gjorde första guldet så speciellt?
– När jag började gå på Frölundamatcher och såg allt folk på läktaren då ville jag också vara med om det någon gång. Att få vinna SM-guld med Frölunda var något som jag ville vara med om innan jag slutade.

Det var lockout i NHL när ni vann andra guldet 2005. Kändes det lite annorlunda då med tanke på den klass som det var på spelarna i elitserien den säsongen?
– Det spelades en så väldigt bra hockey och det var en extremt bra liga då. Jag vill påstå att vi då tävlade med några av världens bästa spelare. Det var stort att vinna av den anledningen givetvis, säger Andersson som sköt det guldvinnande målet i finalen mot Färjestad.
– Sedan är det alltid det där att det var kul för oss som fick spela, men det var också en del killar som fick stå vid sidan av. Sådant tänker jag faktiskt också lite grann på.

Hur viktig var Henrik Lundqvist för andra guldet?
– En målvakt är alltid viktig. Men Samuel Påhlsson kom in och var riktigt bra liksom Sami Salo. Dessutom kom ”Affe” (Daniel Alfredsson) hem och gjorde det han var bra på, det vill säga vräka in mål.
– När jag varit hemma ett tag, som jag hade varit, så blev det här en extra krydda och SM-guldet blev speciellt av den anledningen, men, som sagt var, det första är det första.

AVSLUTADE KARRIÄREN MED ATT RÄDDA KLUBBEN

Niklas Andersson fortsätter spela i Frölunda fram till 2011 då han bestämmer sig för att lägga upp hockeyrören på hyllan. I sin sista match för klubben skjuter han matchens enda mål i en match mot Luleå och lyckas därmed rädd Frölunda från negativt kval.

– Jag skulle fylla 40 år då. Det var en jobbig säsong samtidigt som jag hade spelat A-lagshockey i 24 år. Det är ganska länge. Vi missade slutspel och var nära att få kvala. Det här var inget jag ville vara med om eftersom Frölunda ändå är klubben i mitt hjärta. Men hade vi fått kvala och åkt ur så vet jag inte om jag hade lagt av.
– Sedan var det också så att jag kom hem sent på nätterna och sedan skulle jag upp och träna jättetidigt på mornarna. Jag hade två barn och då var det mycket att köra, köra. Det var ju inga återhämtningsdagar jag fick direkt.
– Kanske, om jag hade fått lite särbehandling – jag har aldrig velat haft det – men just då att hade jag fått ta igen mig lite… Jag gjorde ändå klart ganska tidigt att det var sista säsongen och jag hade det som en liten morot. Dessutom ville jag inte höra att jag var för gammal så den säsongen tränade jag riktigt bra, vilket jag i och för sig tycker att jag alltid har gjort, men jag hade med mig på sommarträningen och allting att jag skulle göra en bra sista säsong.

Vad är det tyngsta du upplevt som hockeyspelare?
– Jag brukar inte försöka tänka så, men som tyngst var det nog när jag skadade axeln. Det här var säsongen 1992/93, mitt andra år i Kanada. Jag opererades i Québec och satt där själv med smärtor och sov nästan ingenting. Jag försökte sitta och sova. Smärtstillande fick jag ta var fjärde timma, men dom höll bara i två timmar och jag vågade inte ta några nya tabletter tidigare. Det var fransk-kanadensisk tv och jag kunde inte sätta på mig några skjortor utan jag kunde bara ha t-shirts. Då tyckte jag synd om mig själv, men det gick över rätt fort.
– Det var tufft och det här var precis när jag hade börjat producera så då tänkte jag att jag skadade mig vid fel tillfälle.

TOG TRE VM-SILVER MED TRE KRONOR

Niklas Andersson får chansen att VM-debutera i Wien 1996, en turnering där Sverige åker ut redan i kvartsfinalen mot USA. Där spelade han i en kedja tillsammans med Daniel Alfredsson och Michael Nylander.

– Det var ingen hit att vi åkte ut så pass tidigt, men samtidigt var det min första turnering och jag var jätteglad att få den chansen. Då var jag rätt grön i landslagssammanhang på den nivån. Jag hade spelat i Vikingarna (B-landslaget) lite innan, men det laget har man tagit bort nu vilket jag tycker är jättedumt. Givetvis hade jag förhoppningar om att vi skulle ta medalj redan då.

Vid VM 1997 i Finland får Niklas Andersson vara med och spela hem ett silver till Sverige.

– Jag kände mest att det var tråkigt att vi inte vann guld. Vi spelade bäst av tre matcher i finalserien mot Kanada. Vi vann första och sedan förlorade vi dom två andra.
– I dag grämer jag mig inte över att vi missade guldet, men just då gjorde jag det och det var jäkligt surt. Det hade varit kul att ha ett VM-guld, men samtidigt fick jag två SM-guld och två guld där över. Det är ändå hyfsade vinster jag har fått vara med om. Dessutom har jag två VM-silver och ett brons, men det kändes ändå lite surt när jag var så nära ett guld.

Vad är ditt starkaste minne från tiden med Tre Kronor?
– Det är nog ändå övertidsförlusten mot Kanada i VM-finalen 2003. Vi hade ett bra lag och började toppa formen precis så där som man vill göra.
– ”Foppa” (Peter Forsberg) kom in sent. Det går inte säga nej till världens bästa spelare och han var en sådan som aldrig sa nej till landslaget. Men det var nog så att några sneglade lite grann och undrade vad ”Foppa” skulle in och göra. Nu gjorde han det jäkligt bra fram till han fick den här smällen mot Kanada i finalen.

Var det principen att plocka in spelare sent som gjorde några spelare fundersamma?
– Vilken förbundskapten säger nej till ”Foppa”? Jag skulle agera likadant själv. Han är en av dom bästa spelarna vi fått fram. Vilken spelare. Han är nog den mest kompletta spelare vi har fått fram. Jag var jätteglad att han kom till VM.
– Det var givetvis tufft för honom att åka efter att dom blivit utslagna samtidigt som han ville åka. Hade ledningen tackat nej till ”Foppa” och vi missat finalen, hur hade det låtit då? Det var en tuff situation. Han kan bara själv svara på hur det kändes på isen, men jag vet hur det är att flyga den sträckan och sedan spela. Han landade dagen innan han skulle spela och det är nog bara han som kan göra det så bra som han gjorde. Dessutom är han en härlig person.

HYLLAR JONAS JOHNSON

Du har spelat med Mats Sundin, Nicklas Lidström och så vidare, men vem är den största ledargestalten du spelat med?
– Jonas Johnson hade något extra tycker jag. Han var bestämd och rejäl men framför allt var han hårdast mot sig själv. Jag har säker haft andra bra kaptener också, men det är han som ploppar upp.
– Vi spelade i samma kedja, hade högt till tak och var på varandra och det var nog därför det funkade så pass bra för oss tillsammans med (Tomi) Kallio. Vi var aldrig nöjda.

Är det här den bästa kedja du spelat i?
– Vi fick spela ihop rätt länge och över där blandas det rätt friskt i kedjorna. I landslaget spelade jag i en turnering tillsammans med (Johan) Davidsson och (Mika) Hannula. Det kändes bra, men det var under en så kort tid.
– I klubblaget spelade jag även med (Terho) Koskela och Paul Andersson (Everberg). Det kändes också väldigt bra eftersom jag var ung och dom tog hand om mig. Även kedjan med (Peter) Berndtsson och (Patrik) Carnbäck fungerade väldigt bra. Vi tre fick dessutom något ABC-smeknamn.

FICK SIN TRÖJA PENSIONERAD

Den 21 oktober 2017 är ett datum som Niklas Andersson aldrig kommer att glömma. Den kvällen pensionerades hans Frölunda-tröja nummer 24 i Scandinavium.

– Det jag inte hade räknat med var deras reaktion, säger Niklas Andersson med ett leende mot sin son Noah som sitter med vid intervjun.
– Jag var inte förberedd på att dom skulle reagera så starkt som dom gjorde så det vart lite ”oh, shit”. Det var fruktansvärt nervöst innan, men när jag sedan kom ut på isen… Magnus Johansson sa det till mig att innan hade han varit svinnervöst att stå där och vänta på att hålla tal. Så kände jag också, men det kanske är svårare att hålla tal för 20 pers i ett rum inför 10 000 i Scandinavium.
– Nu hade jag träffat mina gamla lagkompisar innan, men jag kände ett lugn när jag kom ut på isen och alla dom stod där. Det hände något där.

Vad betyder det för dig att få tröjan hissad?
– Det är jättestort. När man ser vilka andra tröjor som hänger i taket så blir det extremt stort.

I taket bredvid Niklas Anderssons tröja hänger även Patrik Carnbäck, Lasse Lundvall, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson, Jörgen Pettersson, Ronnie Sundin och Stefan Larssons tröjor.

– Jag har aldrig tyckt att jag hör hemma där uppe, men det betyder väl att jag har gjort något bra, så är det ju. Jag tycker att det är det ultimata kvittot på det.

VILL INTE LÄGGA SIG I SÖNERNAS KARRIÄRER

Niklas Andersson har inte släppt hockey efter det att han slutade spela utan jobbar numera som scout.

– Jag tog ledigt hela sommaren efter det att jag slutade. Sedan har jag en kompis som har snickarfirma och han frågade om jag ville hjälpa till lite med takbyten, bära och lite sådant. Jag tänkte att jag kunde vara där några veckor, men jag blev kvar där två år. Under den här tiden kunde jag skjutsa killarna till träningar, åka med på turneringar och så vidare. Sedan dök ett scoutingjobb (Los Angeles Kings) upp så jag hoppade på det.

Hur mycket följer du idag Lias och Noas hockeykarriärer?
– Jag följer hur det går resultatmässigt, men jag kan inte lägga mig i så mycket. Det är väl mer att jag kan hjälpa dom att glömma om det inte gått så bra…

Jag antar att du ändå är ett bra bollplank?
– Ja, så är det. Men jag kan inte gå påstå att jag går på när dom inte vill lyssna. Det finns ingen anledning till det. Jag tror att jag låter dom spela sin egen hockey. Dessutom har vi så olika spelstilar så jag kan inte gå in och säga att ”gör så här eller så här”.
– Sedan vet jag inte heller vad tränarna har sagt att dom ska göra. Jag förespråkar att stå bredvid och titta. Sedan kan jag förklara vad som krävs. Tar dom inte åt sig av det så har dom det heller inte i sig och då blir det som det blir.

Och det är deras problem och inte ditt antar jag?
– Nej, så är det. Ibland önskar jag att dom hade gjort något helt annat…

Noah, du får börja spela bandy igen.
– (skratt) Ja, precis.

Niklas Andersson:
– Ja, eller att dom spelade något instrument eller så, men visst tycker jag att det är kul att dom tycker hockeyn är kul. För det jag har sagt är att tycker ni inte att det är kul så ska ni inte heller hålla på, men det där gäller allting egentligen.

TV: Tre Perioder om Lehners OS-nobb - blir det NHL-spelare i OS?