HOCKEYKORTET: Den trippla världsmästaren – ”Njöt av varje sekund”

Jonas Bergqvist har vunnit inte mindre än tre VM-guld. Det första var 1987 i Wien, ni vet då Tre Kronor vann guldet i kavaj, men vilka kavajer det var… Rutiga. Det andra guldet kom 1991 i Åbo. Där gjorde han bland annat 1-0 målet på Sovjet i den direkt avgörande matchen i slutspelet. Det tredje och sista guldet fick han vara med om att spela hem i Schweiz.

I boken Rekordmannen berättar Jonas själv om den känslosamma resan till det sista guldet.

Inför säsongen 1997/98 fokuserades mycket kring min person och möjligheten att slå Thomas Rundqvist landskampsrekord. För mig tycktes 267 landskamper som en svårslagen notering till för bara något år sedan. Jag visste in i det sista att allt måste klaffa för att jag skulle lyckas hela vägen fram. Därför höll jag en låg profil, och tog aldrig ut något i förskott.

När jag anade att jag inte skulle få vara med i Nagano-OS kändes det först som att jag hade spelat min sista landskamp, men jag förstod på Kent Forsberg att jag skulle få chansen att kvala in i VM-turneringen i Schweiz. Det var aldrig så att han lovade mig någon plats. Nej, nog fick jag kämpa för att komma med i truppen. Var så säkra.

Min roll den här gången var att sköta de defensiva uppgifterna tillsammans med Peter Nordström och Jörgen Jönsson i fjärdekedjan. Vi skulle i första hand hålla tätt bakåt. Jag spelade varken boxplay eller powerplay. Det visste jag från den dagen jag var inne i truppen, och jag blev ledsen eller irriterad över att ha den uppgiften. Om jag hade fått de arbetsuppgifterna i ungdomsåren är det möjligt att jag hade surnat till. Nu var läget ett annat.

Jag tror att de flesta kan hålla med mig om att jag löste min uppgift på ett bra sätt. Min kedja släppte endast in ett mål bakåt på tio matcher och jag lyckades dessutom skjuta ett par fullträffar framåt. Det är jag stolt över. Visst var det ovant att sitta kvar i båset i sekvenser då jag normalt alltid funnits med i spelet. Jag lade dock som sagt all min kraft på att vara positiv i alla lägen, att bry mig om mina lagkamrater. Det har varit min grej i alla tider och det har fungerat många gånger.

Alla frågetecken de senaste åren om Kent Forsberg som förbundskapten kändes mer och mer mossiga. Kent var osäker i början av sin landslagskarriär, men från och med World Cup och framåt så anser jag att han fungerade väl så bra som många andra under min tid i Tre Kronor. I hans sista VM-turnering så var han mycket bra, och ur ögonen på Kent och hans kollega Tommy Tomth lyste självförtroendet. De lärde sig mycket under de här åren. Mycket av den osmakliga kritik de utsattes för kunde massmedia struntat i.

Det fanns naturligtvis flera anledningar till att Tre Kronor vann ytterligare ett VM-guld våren 1998. Stämningen är en, superproffsen Mats Sundin och Peter Forsberg två andra. Det som imponerade mest på mig när det gällde ”Foppa” var hans förmåga att snabbt ladda om efter missen med Colorado i Stanley Cup-slutspelet. Bara något dygn efter slutet i Nordamerika så var han med i VM-spelet och svarade för ett makalöst spel.

Mats Sundin måste jag trots allt placera i en klass för sig. Mats har under sina år i NHL växt ut till en mycket stor ledargestalt. En kille med stor karisma och med bra synpunkter i rätt lägen. ”Suddens” lugn och inställning smittade av sig på flera av de övriga spelarna. Det var mycket intressant att studera.

Det var naturligtvis underbart att få avsluta med ett VM-guld i mitt sista landslagsuppdrag. Det är få förunnat. När vi anlänt till Arlanda och Stockholm väntade Sergels Torg igen. Jag hade en stor klump i halsen under färden in mot City och när jag tittade bakåt i bussen såg jag Ulf Dahlén och Mats Sundin hålla om varandra kärleksfullt och båda hade tårar i ögonen.

Eftersom jag visste att det skulle bli mitt sista framträdande inför storpublik hade jag bestämt mig för att ta vara på tillfället.

På uppmaning av konferenciern Lars-Gunnar Björklund höll jag ett enkelt tal, sjöng solo och roade mig i största allmänhet. Jag tog hela Stockholm och Sverige i min famn.

Jag njöt varje sekund.

Hockeykortet kommer rån finska serien Kiekko 1994.