Stjärnbacken Emma Eliasson gick igår ut med att hon lägger av med ishockeyn. En del av beslutet enligt henne själv är att hon känner att hon inte finns med i OS-planerna – vilket har fått diverse hobby- och proffstyckare att gå hårt åt förbundskaptenen Leif Boork på sociala medier. Men är det verkligen så enkelt?

Igår nåddes vi av det dystra beskedet att en av svensk damhockeys stora, Emma Eliasson, lägger skridskorna på hyllan. En av anledningarna till beslutet säger hon är att hon inte finns med i OS-diskussionen efter sin konflikt med förbundskaptenen Leif Boork. En konflikt som inte helt kommit upp till ytan än för allmän beskådan, men det är väl inte en allt för vågad gissning att tro att i alla fall en del av det hela handlar om närvarotimmar på landslagsläger, etcetera, etcetera.
Det här med närvaro är ju varför Jenni Asserholt inte heller finns med i landslagsdiskussionen längre.
Gör Leif Boork fel i att ställa närvarokrav på sina spelare? På den frågan finns det två svar: Ja och nej.

Nej. Han gör inte fel. Han är som förbundskapten ytterst ansvarig för Damkronorna och självklart har han krav på sig uppifrån att uppnå vissa mål och leverera resultat. Är det hans övertygelse att det krävs en viss närvaro av spelarna på samling och förberedande läger så ska han självklart köra på den linjen.

Ja. Han gör fel. Vi får inte glömma bort att damhockeyn lever under helt andra premisser och spelregler än herrarna när det kommer till resurser och tid. Spelarna jobbar/pluggar vid sidan av hockeyn och bedriver parallellt med det en elitsatsning. Adderat på det ska de mest framträdande spelarna iväg på landslagsläger och samlingar. Det säger sig självt att det för vissa kan bli en ohållbar situation när de känner att tiden helt enkelt inte räcker till. Här måste det finnas utrymme för kompromisser mellan spelarna och landslagsledningen.

Som ni märker är frågan av oerhörd komplex art och det finns inget rätt eller fel här. Vissa har ju hävdat det, framför allt på sociala medier där Leif Boork av majoriteten utmålas till den lede fi, medan ett fåtal tycker att han gjort helt rätt.

Jag tror att Leif Boork satte ribban lite för högt när han tillträdde 2014. Jag tror alla kan förstå hans tanke om närvaron. Ju fler timmar ett lag får tillsammans, desto större är möjligheterna att nå de långsiktiga målen. Inget konstigt, inget konstigt alls.

Kruxet här är de kvinnliga hockeyspelarnas usla villkor kontra herrarnas och jag frågar mig om det verkligen är rimligt att ställa som krav att vara med vid varje landslagssamling för damerna? De herrar som är landslagsmässiga har sitt hockeyspelande som heltidsjobb, medan damerna mer har sitt hockeyspelande som fritidssyssla där de måste jobba/plugga vid sidan av.

Ska vi ha en landslagssatsning a´la Leif Boorks krävs det snarare att vi börjar i rätt ände av snöret. Snöret börjar inte vid förbundskaptenen, det börjar snarare hos förbund och ute hos klubbarna. Det är där ökade resurser till damhockeyn måste utgå ifrån.

Egentligen kan jag känna att det är orättvist av mig att beskriva det hela som att Leif Boork gör både rätt och fel. Han har bestämt sig för en linje och han håller stenhårt fast vid den. Det ska han ha kredd för. Dock borde han redan från början insett att den linjen är omöjlig att hålla om man sätter den i paritet till damspelarnas villkor.

Självklart tycker jag inte Emma Eliasson är boven i detta. Jag har full förståelse för att hon ibland valt att tacka nej till landslagssamlingar just med tanke på de villkor damerna har.

Vi får inte heller glömma bort att om samma scenario utspelat sig mellan Rikard Grönborg och till exempel Erik Karlsson hade situationen aldrig gått så långt att Karlsson valt att sluta. Nu är detta ett enormt dåligt exempel eftersom Karlsson spelar i NHL och, hur mycket han än skulle vilja, skulle inte ha möjlighet att vara med på alla samlingar ändå. Men som en liten tankenöt leker vi med tanken att han skulle spelat kvar i Frölunda och jobbat heltid vid sidan av:
”Tjena Rikard, Erik här. Du, jag vet att du sagt att det krävs närvaro på landslagssamlingar. Men jag har haft så mycket nu och skulle gärna slippa nästa samling.”
”Tråkigt att höra Erik. Men jag viker inte från min linje. Antingen är du med fullt ut eller inte alls. Vi får se oss om efter en annan powerplayback till OS.”

Ett scenario som inte skulle kunna vara helt orimligt. Men hade förbundet låtit det gå så långt att Karlsson la rören på hyllan? Självklart inte. Här hade alla tänkbara resurser satts in för att medla mellan förbundskaptenen och backen. Det är något jag saknat i fallet Eliasson/Boork. Det känns som de fått sköta det alldeles för mycket på egen hand. Ibland behövs det en tredje part som kan gå in och hjälpa aktörerna att se saker och ting på ett annat sätt.