Två dagar efter den hysteriskt spännande upplösningen av säsongen 2016/2017 är det dags att summera. Jag har fastnat för några saker, bland annat att guldtränaren Johan Lindbom för lite drygt två år sedan befann sig i en annan avgörande match – längre ner i seriesystemet – och också då hade två egna produkter som avgjorde till hans lags fördel.

Jag och kollega Fredrik Sandquist hade i lördags ynnesten att bevaka den sjunde och avgörande SM-finalen mellan HV71 och Brynäs på plats i Kinnarps Arena för Hockeysveriges räkning och vi sa till varandra flera gånger under eftermiddagen att; ”Det här är den mäktigaste stämningen jag varit med om”.
Innan och i inledningen matchen var det ett sjuhelsikes tryck på publiken och när HV71, genom Christoffer Törngren, kvitterade till 1-1 i inledningen av den tredje perioden trodde jag taket på arena skulle flyga all världens väg. Jag kan garantera er att det i alla fall lyfte en halvmeter.

Det finns så sjukt många intryck att summera från lördagen. Sjukt många. Men det som fastnat främst är Johan Lindboms resa, från spelande guldhjälte 1995 till guldcoach 22 år senare.

Sensommaren 2014 halkade jag in på ett bananskal som skribent hos det då nyblivna Hockeyettanlaget HC Dalen. Johan Lindbom hade under några säsonger som huvudtränare byggt ett starkt division två-lag som på våren det året tagit klivet upp i elithockeyn.

Första säsongen i ettan blev kämpig för Lindbom och hans manskap. De hamnade i den tuffa södra serien med motståndare som IK Pantern, Tingsryd, Troja och Kristianstad. Ett tag hade gänget från Norrahammar tio raka uddamålsförluster och läget inför sista omgången var prekärt. HC Dalen åkte den 15 februari 2015 ner till Olofström  och var piskade att vinna för att undvika negativt kval. Matchen stod länge och vägde, men med några minuter kvar kunde David ”Tuppen” Fredriksson göra matchens sista mål och därmed rädda kvar sitt lag. Framspelare var Johan ”Liket” Lindström. Båda med HC Dalen som moderklubb och båda med framgångsrika karriärer bakom sig i bland annat HV71 med SM-guld på meritlistan.

Drygt två år senare kunde HV71 vinna SM-guld med Johan Lindbom i båset. Matchvinnare i sudden blev Simon Önerud, framspelare Martin Thörnberg. Båda med HV71 som moderklubb och båda med SM-guld på meritlistan. Ett intressant sammanträffande faktiskt.

Johan Lindboms ledarskap bygger mycket på delegering och individens egna ansvar. Hans lag i HC Dalen var hemvävt med grabbar från Jönköping och likaledes är hans guldlag i HV71 byggt på samma vis. Jag inbillar mig att spelartrupper som bygger på lokala spelare har lite lättare för det där att ta mycket eget ansvar än trupper bestående av legoknektar.

Det samlade omdömet om Johan Lindbom i HC Dalen var en tränare som lämnade mycket ansvar till spelartruppen, tålmodig, tillät misstag och som aldrig brusade upp eller försökte ”skrämma” spelarna till resultat. På samma vis har han format HV71 och det receptet har vi nu sett resultatet av. Här måste man också lyfta fram sportcheferna Johan Hult och Johan Davidsson som vågade satsa på en orutinerad tränare efter debaclet med Andreas Johansson säsongen 2014/2015. Ni minns väl soppan som var sommaren 2015 när det stormade friskt runt föreningen och man länge och väl stod utan huvudtränare efter AJ fått lämna.
Till slut lyftes J20-lagets nye tränare Johan Lindbom upp till a-laget istället och det har visat sig vara ett val ingen med ansvar i HV71 behövt ångra.

Firma Hult och Davidsson körde på efter eget huvud, trots kritik från vissa håll över valet av huvudtränare. Starkt.