Ser en positiv utveckling för damhockeyn: ”Nivån har gått upp betydligt sedan förra säsongen”

Det är alltjämt en lång väg att vandra, men SDHL:s utveckling går åt rätt håll. Det menar Linköpigs nyckelback Emilia Ramboldt, som märker stora skillnader på damligan jämfört med förra säsingen.
– Nivån har gått upp betydligt, säger hon till hockeysverige.se.

Att svensk damhockey är på väg åt rätt håll råder inga tvivel om. Men hur bra är egentligen årets upplaga av SDHL? För ett par dagar sedan såg vi Sundsvall förlora med 10-2 mot serietvåan Linköping. Det i sig är inget konstigt om det sker, som i det här fallet, vid något enskilt tillfälle. Vad som är tristare är att ånyo två lag, Sundsvall och SDE Hockey, halkar efter rejält i tabellen.

Kan det trots allt ändå vara så att SDHL är bättre än någonsin? Linköpings back Emilia Ramboldt, 28, var med i högsta serien redan under tidigt 2000-tal. Hon var också med i matchen mot Sundsvall och tycker att ligan håller en väldigt hög nivå.
– Sundsvall gjorde en väldigt bra match mot HV 71 dagen innan på tolv spelare. Det kändes som att deras tjejer var ganska trötta efter den matchen, säger Emilia Ramboldt till hockeysverige.se och fortsätter:
– Nivån har gått upp betydligt sedan förra säsongen till och med. Bland annat vinner SDE mot Modo, vilket egentligen inte har hänt förut och Sundsvall spelar jämt med andra lag. Just den där matchen mellan oss och Sundsvall tror jag bara var en engångsföreteelse.

Upplever du att det är en stor skillnad i klubbarnas förutsättningar i SDHL?
– Om vi ser på Luleå så verkar dom ha väldigt bra förutsättningar i alla fall. Man tycks i princip ha hela kommunen bakom sig. Sedan är det vissa lag som har svårt att få in spelare och spelare som inte får något betalt, så visst är förutsättningarna olika.
– Samtidigt är vi alla här för att vi tycker om att spela hockey. Jag tror inte heller att någon gör ett sämre jobb bara för att man har sämre förutsättningar.

Emilia Ramboldt var i Minnesota under fyra säsonger mellan 2008 och 2013. Där är förutsättningarna helt annorlunda jämfört med i Sverige.
– Jag åkte dit på 100 procents ”scholarship” (Stipendium) och behövde i princip inte betala någonting. Collegeligan där borta är lite mer professionell. Du får all utrustning du behöver och klubbor så det räcker hela säsongerna. Dom ser till att man har allting. Här kan det vara lite mer att man får tjata sig till det man behöver.

Är det skillnad på själva hockeyutbildningen också?
– Dom har ett annat tänk där borta samtidigt som det spelas en annan hockey där jämfört med i Sverige, olika rinkar och allt det där. Hockeyn blir snabbare där borta och då måste man ha ett snabbare tänk också.
– Här blir det lite mer yta att åka på och då behöver du inte vara lika snabb, det funkar ändå.

Om du ser tillbaka till början av 2000-talet då du spelade i AIK, vad har utvecklats mest sedan den tiden inom damhockeyn?
– Nivån! När jag var yngre var det M/B (Mälarhöjden/Bredäng) och AIK som var dom två topplagen. Jag kommer ihåg att vi då spelade mot lag i Norge och vann med 26-0 eller något ditåt. Sådana matcher finns inte längre.
– Mot dom flesta lag vi möter idag får vi ofta riktigt tuffa matcher och det är på håret att man vinner. Sedan har vi fått in väldigt många utländska spelare till ligan som bidrar till en högre nivå.

Hur har den här ”invandringen” av utländska spelare i SDHL påverkat er svenska spelare?
– Det är lite både och. Tittar du på exempelvis Modo så har inte dom så himla många utländska spelare. Däremot får dom upp väldigt många bra unga spelare underifrån. Modo har också något väldigt bra på gång.
– Sedan är det lag som har många utländska spelare. Klart att det drabbar vår egen utveckling lite för tjejerna som kommer underifrån och som då inte riktigt får plats i lagen. Samtidigt bidrar utländska spelarna till att det blir en så pass hög standard på ligan och som alla vill spela i.

Patric Hörnqvist.

Emilia Ramboldt växte upp i klubben Gillbo IF i Sollentuna. Där spelade även NHL-stjärnan Patric Hörnqvist. Kontrasterna mellan hans, övriga NHL och SHL-spelare och Ramboldts
och övriga spelare i SDHL, tillvaro ekonomiskt är gigantiskt stor. Detta trots att man en gång i tiden hade ungefär samma förutsättningar för att lyckas.
– Det går inte att jämföra. När man hör hur mycket dom spelarna får så är det sjuka pengar. Det jag tänker är att skulle dom kunna avsätta en månads lön och ge till en damspelare så skulle vi klara oss i tio år.
– Man börjar tänka lite i sådana banor, varför ska dom ha 350 miljoner kronor medan vi får 4-5000 kronor i månaden? Plus då att vi måste jobba vid sidan av. Det där kommer aldrig gå att jämföra riktigt eftersom det är så sjukt stora skillnader.
– Jag vill såklart också leva som proffs, kunna träna på morgonen och sedan åka hem, men just nu är vi inte där. Vi är på gång, men det är en bit kvar.

Hur ser du på Linköping HC:s jämställdhetsarbete inom hockeyn?
– Det är en liten bit kvar att gå där med. Klubben försöker så gått det går. Våra tränare är väldigt insatta i jobbet med att det ska bli jämställt.
– Pengavis är det också en jättestor bit att gå, men samtidigt vill jag säga att vi får bra istider och i princip allt vi behöver. På så vis är vi nöjda, men det finns alltid mer att göra.

Vad måste ni spelare göra för att det ska komma mer publik till matcherna och för att ni ska få mer uppmärksamhet i exempelvis media?
– Det där med publik är svårt. Publiken vill se en rolig hockey, men på isen känner jag det som att vi har domare som tillåter för mycket vilket gör att det blir bråk. Sedan har vi domare som tillåter för lite och då blir det mesigt. Det finns ingen bra balans. Folk vill se tuffa matcher med oftast tillåts vi inte spela så. Eller att det går åt andra hållet och blir överdrivet fult.
– Sedan måste vi marknadsföra oss bättre, sätta upp lappar, skapa evenemang, vad som helst för att få folk att börja kolla på damhockey. Nu har exempelvis föräldrar på förskolan börjat komma och kolla. Dom har inte varit vaksamma på damhockey förut eftersom dom varken sett eller hört någonting om det tidigare. Då är det också svårt att få hit folk, alltså om man inte marknadsför sig. Nu kommer dom här föräldrarna till varje match för dom tycker det är så kul att se någon man känner igen som spelar. Det visar hur viktigt det är att vi får ut att vi faktiskt finns.

Hur ser du på medias roll där?
– Lägg ut tidningarna när vi har match. Radion kan i samband med att man pratar om herrarnas match säga ”på lördag spelar damerna också”. Bara få ut ordet…

Nu dröjer det ett tag till er nästa hemmamatch, men vad vill du säga till folket i Linköping och även till andra hockeyentusiaster i landet för att få dom att gå på matcherna i SDHL?
– Att våga upptäcka något nytt. Det spelas en bra hockey och vi i Linköping går för guld. Klart att vi då vill ha kommunen och folkets stöd. Vi vill ha lite mer än bara 90 personer på läktaren som kan hjälpa oss fram.