Det sägs att traditioner är viktiga när titlar ska fördelas. Kvällens SM-final var den första som någonsin spelats i Växjö, en stor milstolpe i stadens idrottshistoria och det märktes. Men när mörkret sänkt sig över de småländska tallarna är nog de flesta här rätt glada åt att den är över. 

VÄXJÖ (Hockeysverige.se)

Suveräna super-Skellefteå, de oslagbara mästarna, denna svartgula guldmaskin som utgör svensk hockeys enda egentliga benchmark kom till Växjö med underläge i en finalserie för första gången på tre år. Situationen måste ha varit aningen ovan, för efter den minst sagt överraskande förlusten i söndags fick vi plötsligt se hur hockeyopinionens förtroende för mästarna vacklade. Kvällstidningarna började plötsligt mena att det här guldet kanske inte alls var särskilt givet, att mästarna kanske var lite mätta. I ett par säsonger nu har det dessutom fårhållit sig på det viset att just Växjö varit ett av få lag som kunnat rå på Skellefteå ens under grundserien och i luften låg åtminstone små, små vibbar av ett tänkbart tronskifte.

Västerbottningarna kom dessutom på besök till ett Växjö som var smyckat och pyntat för fest. För en utomsocknes, bilburen besökare var det uppenbart redan ute på riksväg 30. Det var Lakers-flaggor på taxibilarna, fullt slutspelsställ på Radio Kronoberg och ymniga, ystra folksamlingar på gator och torg när jag rullade in i staden redan vid 17-tiden. Jag är född och uppvuxen i trakterna kring Växjö och har hela min släkt här, men kan inte dra mig till minnes att något evenemang i de här krokarna varit mer upphaussat eller omtalat de senaste 30 åren.

Smålandspostens Sven Elofsson har varit med om precis allt som hänt i Växjö sedan början av 70-talet. Pressläktaren i Vida Arena var knökfull med folk och eftersom han enligt uppgift var där på ledig tid hade han inte ens gjort anspråk på en sittplats, utan tillbringade större kvällen till fots strax bakom mig och kollega Bodin. Det är andaktsfullt för en sån som mig, jag sprang som barn i huset på SMP i mitten av 90-talet och Elofsson är i min bok en stor legendar.

– Det trodde du väl inte Sven, att du skulle få se en SM-final i hockey här i Växjö? frågade jag.

– Nähä du, det trodde jag aldrig. Jag har skrivit sport här i 40 år. Och hade jag sagt det ens bara för 10 år sedan så hade folk nog sagt att jag var dum i huvudet, sa Sven.

Festen var uppdukad, inget snack om det. 1-0 i matcher, fullsatt folkfest och en utmärkt chans att lägga en stor, svettig hockeyvante på Le Mat-pokalen.

Det gnistrade och blixtrade och rök och 5500 orangea tröjor prydde läktarna, men när pucken väl släppts tog det inte ens fyra minuter innan gästande mästarna välte helrörshinken över ända, rev ner stroboskopet och drog pluggen ur stereon.

Det var ett helt annat, hårdare arbetande och betydligt mer blodtörstigt Skellefteå som klev ut på isen denna afton. Janne Pesonen serverade Patrik Zackrisson till 1-0 och festens uppförsbacke var påbörjad redan efter tre minuter och 29 sekunder.

I den andra perioden tappade Patrik Lundh pucken bakom mål och Axel Holmström serverade iskallt Kirill Kabanov till 2-0. Som ett brev på posten sköt sedan Rob Schremp 3-0 med ett slagskott som Christopher Nilhlstorp skulle tagit alla dagar i veckan.

Skellefteå var tyngre, starkare, rappare och hade som en konsekvens av det mer flyt i det mesta de gjorde. Växjö skapade fler riktigt farliga chanser än de gjorde i söndags, men det kändes som om de ändå aldrig var riktigt nära när mästarna tuggade igång maskinen.

Målvakten Markus Svensson höll nollan och även om Skellefteå var det bättre laget så var han ändå lite av en matchhjälte, Växjö hade absolut chanser att komma tillbaka in i matchen. Josh Hennessy fick ett friläge, Rosén hade en superchans mitt framför mål och Cory Murphy hade öppen kasse men Svensson släppte ingen över bron.

– Vi möter ett väldigt bra lag och vi har full respekt för Växjö, de gör mycket bra grejer och har gjort i flera år. Det gäller att vi spelar på topp, men jag tycker vi gör en riktigt bra match i dag, sa Svensson till mig efter matchen och i det har han väldigt rätt.

Vi har nu vid handen att Växjö och Skellefteå båda har vunnit nio slutspelsmatcher och något av lagen måste vinna tre till innan guldet kan delas ut.

Men mästarna har återupprättat förtroendet, pendeln har svängt och nu tror alla på dem igen. Alla. De en komma nånting miljoner TV-tittarna som såg dem mala ner Växjö i trätofflorna i kväll, vi i media och säkert också den vid det här laget mycket kräsna publiken i Skellefteå.

Rhett Rakhshani är från Kalifornien och åt vilket håll oddspendeln har svängt är han inte särskilt intresserad av. Men jag frågar om det kan vara en fördel att vara underdog igen?

– Vi bryr oss inte om vad media säger, jag kan inte läsa svenska och funderar inte på det. Vi var lite mer passiva, de var lite mer aggressiva idag. Det är enkelt, det lag som är mest på tårna kommer få momentum och vi är lite långsamma med fötterna och med passningarna, vi visste de skulle checka oss hårdare ikväll och vi måste bara hitta ett sätt att lösa det, säger han.

– Vi har vårt omklädningsrum och det som sägs utanför det bryr vi oss inte om, vi har vår matchplan och andra får säga vad de vill.

Den historiska första finalen och haussen omkring densamma är över, Växjö stad har återgått till det kyliga vakuum som alltid blir i slutspelsstäder dagen mellan matcher. Det regnar och det är kallt. Men vi har fortfarande en final mellan ligans två klart bästa lag, och det står 1-1.

Nyckeln till det här blir match fyra. De som vinner den kommer också vinna guldet, tror jag.