Snacket inför första kvartsfinalen mellan Växjö och Örebro handlade mycket om gästernas mentala övertag, efter stor dominans i lagens inbördes möten under säsongen. Hjärnspöket växte ett par meter i omfång och har nu Växjö som i en liten ask. 

Den 2 oktober 2014 möte ett guldtippat Växjö ett bottentippat Örebro i Vida Arena och körde gästerna fullständigt sönder och samman i två perioder, ledde med 2-0 och såg ut att ha total kontroll på händelserna. 20 spelminuter senare hade Örebro tråcklat in en slumppuck, tagit över den berömda taktpinnen, kvitterat och av bara farten vunnit matchen med 3-2 sedan Daniel Viksten smällt upp en puck i krysset sent i tredje perioden.

Ring a bell?

Växjö mottog flest guldtips av alla lag i höstas, började sedan med en svacka men har antagligen varit SHL:s bästa och mest sevärda lag under andra halvan av säsongen. En tredjeplats efter Skellefteå och Frölunda summerade en utifrån målsättningarna godkänd säsong och en alldeles utmärkt position inför slutspelet, med gott självförtroende i laget och många inledande frågetecken utraderade. Sedan någon månad tillbaka har tongångarna bland Växjös anhängare gått ungefär i stil med att ”Det ska nog gå bra. Om vi bara slipper Örebro”.

Örebro. Den enda egentliga akilleshälen för Växjö. Fyra torskar, ingen trepoängare.

Grundserien och slutspelet är helt olika saker och vi vet att det som händer från september till februari inte behöver betyda ett smack i mars. Men statistik lag emellan är en sak, beteendemönster en helt annan. Fyra gånger den här säsongen har jag bevittnat hur Örebro gång på gång slagit Växjö och det bringar onekligen en del klarhet i hemmafansens oro inför den här matchserien.

En halvtimme innan matchen i Vida Arena började fick jag frågan av en branschkollega vad jag trodde om den här serien. Eftersom jag är kass på att tippa (faktiskt helt jävla fläskusel på att tippa!) så valde jag istället att leverera ett lite lagom orimligt och svävande resonemang.

– Jag tror Växjö är bättre på att spela hockey, men Örebro är bättre på att vinna hockeymatcher, sa jag.

Det var ju ungefär det som hände.

Växjö kontrollerade matchen totalt, gjorde 2-0 i andra perioden och borde kanske ha haft ytterligare ett eller två mål att gå på inför slutakten. Men så en spelvändning, en skakig insats vid den egna kassen och Örebro fick kontakt.

Det var bara en reducering, men redan där gick en ström av kalla kårar genom hallen och på något märkligt sätt kändes det som om bortalaget redan vunnit matchen.

Pressläktaren började susa och brusa. Publiken, som eldats igång av ett mäktigt intro med akrobater och rockband och flygande raketer gick plötsligt från övertänd slutspelsfeber till mansförkyld influensa. Den självklara pondus med vilken Växjö som både lag och klubb agerat i så gott som varje moment var plötsligt förbytt mot en förlamande ängslan.

När Örebro gjorde 3-2 reste sig flera hundra åskådare och gick hem, trots att det återstod nästan en minut.

Det var som om hela Växjö förvandlades från Glenn Hysén på Wembley -88 till Glenn Hysén på Arlanda -90 och ba: -Det är ju kuken.

Ett sent avgörande som det i kväll är mycket mindre skräckinjagande att bevaka när det är hemmalaget som står för det. Då är det lite tjo och tjim och både funktionärer och lokalpress och tjänstemän är återhållsamt överlyckliga. Men korridorerna i Vida Arena påminde snarare om Globen efter Sveriges förlust mot Tjeckien i VM-kvarten 2012. Laddade och fulla av rå, jävla ilska, men likväl väldigt dämpade eftersom alla som jobbar där ändå är proffs.

Bortalaget höll också en rätt låg profil.

Matchhjälten Daniel Viksten var glad, men såg fortfarande nästan lite överrumplad ut av det faktum att han tilläts avgöra det här med bara 50 sekunder kvar på klockan.

– Det brukar vara rätt stängt med minuten kvar, men vi fick ett läge där och jag var förvånad att jag fick så bra träff, sa Viksten.

– Vi var inte nöjda med spelet, men hade med oss det inför tredje att vi har gjort starka vändningar här tidigare och hade positiva bilder trots att vi inte spelade särskilt bra, sa Viksten.

Assisterande tränaren Johan Tornberg har efter sin comeback från TV-svängen pekats ut som en av flera viktiga faktorer bakom Örebros förvandling från en ihålig nykomling till seriens mest effektiva lag.

Förra säsongen kuskade vi runt en hel del tillsammans, Tornberg och jag. Men nu har jag inte träffat honom på länge och jag har aldrig i något sammanhang intervjuat honom. Det första som slår mig är att livet som hockeyreporter vore enklare om fler tränare var skolade TV-experter.

Man behöver liksom inte intervjua dem, utan bara sätta fram en mikrofon och ge ett nyckelord så levererar de en analys som om de vände sig till tusentals TV-tittare och inte en ensam journalist.

– Johan, ni vänder och slår Växjö igen? Sitter det i skallen på dem? frågade jag.

– Det har ju pratats en del om det mentala i att vi slagit dem ofta i år. Det finns ju såklart där, vi har ju sett det i landslagssammanhang mellan Sverige och Finland till exempel. Vi har gjort starka vändningar och matcher här förr och vi vet att om vi bara får det här målet så är vi med, då är det alltid någon eller några hos dom som börjar tänka att ”vafan, ska de göra det igen?” och så blev det nu, sa Tornberg.

Det var många som darrade i Växjö efter det målet.

Reduceringen som tog Örebro tillbaka in i matchen kom sedan Christopher Nihlstorp tappat pucken i en ganska slumpartad situation. Daniel Vikstens 3-2 är ett mycket bra skott, men ska man verkligen få göra mål där helt oskymd i det läget av matchen? Vid första anblicken är det lätt att peka på Nihlstorp som något slags syndabock, för ska man vinna en matchserie i ett SM-slutspel duger det faktiskt inte att släppa in tre mål på 17 skott på hemmaplan.

Men Örebro är också SHL:s mest effektiva lag den här säsongen och det beror inte på att alla målvakter haft sina dåliga dagar just mot dem.

Johan Tornberg borde ju veta en del om effektivitet. Mig veterligen är han den enda människa i hockeyhistorien som blivit ensam målskytt i en VM-final som avgjorts över två matcher.

– Vi vet när vi kommer till Växjö att vi kanske bara får fem-sex chanser och då gäller det att acceptera att vi får chippa ut och få luft i långa perioder, kanske tio eller tolv minuter. Det kändes att de var så mycket starkare. De har en snabbhet och en tyngd och många skickliga spelare och det är en mentalitet som måste in ibland, att vi måste tänka att vi spelar boxplay även om det är fem mot fem.

Inget dåligt recept.

På söndag smäller det igen i Örebro. I sina bästa stunder och utan hjärnspöken är Växjö ett förtvivlat skickligt hockeylag, vilket de långa stunder visade upp ikväll.

Men hjärnspöket från Närke har knappast blivit mindre skräckinjagande nu.