Senaste nytt
Spelarövergångar
Varje gång tyckare ska argumentera emot att stänga ligor dras argumentet att det skulle döda idrotten om det inte fanns något att sträva mot upp.
Aldrig någonsin har det varit mer påtagligt än i år.
Det är säsongernas säsong. Två extra lag ska lyftas upp i SHL, därefter har pamparna snickrat ihop ett snillrikt system som de hoppas ska vara vattentätt så att det ska vara så gott som omöjligt att åka ur.
Frågan är vad det kommer göra med intresset.
För någonstans är det ju faktiskt så att det är just de där sagorna som uppstår så här dags på säsongen som gör ishockeyn extra rolig. Extra intressant. Extra het.
Strävan uppåt gör att nya lag på nya marknader plötsligt kan väckas till liv och skapa historia.
För att ta ett exempel. De tre senaste åren har tre lag spelat sig upp från Hockeyettan till Hockeyallsvenskan av egen kraft (Asplöven har också avancerat, men på ett bananskal när Borås inte klarade att sköta sin ekonomi).
Det är i tur och ordning Karlskrona, Björklöven och Vita Hästen.
Samtliga dessa nykomlingar är idag bara någon eller några säsonger senare med och kvalar mot SHL. De gör det inför smällfulla läktare (i Karlskrona räcker hallen inte till, i Norrköping är publiken skogstokig och i Umeå sluter man mangrant och troget upp) och med världens positiva drag i ryggen.
Det är något helt annat än, säg för att ta ett exempel den begravningsstämning som alldeles för ofta råder i forna Cloetta Center när Linköping spelar hemmamatch inför mätta åskådare.
Det är sagor som gör att ishockeyn känns.
Det är exakt sådana historier som i alla fall jag vill ha för att sporten ska kännas relevant.
Men med tanke på hur seriesystemet allt mer kompliceras för att några få livrädda klubbar i halvtomma men svindyra arenor ska få behålla någon tv-miljon eller två extra kommer det bli mindre av den varan.
Jag tror tyvärr vi i allt större utsträckning kommer tvingas säga goodbye till sagorna.
Tyvärr.
