Ett år senare sitter jag här med massor av minnen från en otrolig upplevelse. Jag syftar på de olympiska spelen 2014 i Sotji, Ryssland, där vi i Damkronorna slutade fyra. Med lite distans på det hela är jag väldigt stolt över vår insats. Här är några av mina starkaste minnen från turneringen – och framförallt allt runt omkring.
Ett OS är så mycket mer än bara idrott. Därför tänkte jag ta med er på en guidad tur av OS-byn och bjuda på några historier som ni kanske inte har hört förut. Att kondomer är gratis och exakt hur många som används under ett OS har säkert en del av er koll på, men vad händer egentligen mer i en OS-by?
Vi börjar från början. För att ens komma in i en OS-by behöver man en ackreditering som man får när man checkar in. Den visar man för vakterna i spärrarna så de ser att man är en deltagare i spelen. Sedan lägger man väskor och mobiler på ett rullband som scannas och till sist går man själv igenom en säkerhetskontrollen. Ungefär som säkerhetskontroll på en flygplats.
Dagen innan invigningen hade nyheten att OS-invigningen blivit bombhotad nått Sotji. Även fast vi såg fram emot invigningen och äventyret kände jag mig inte helt avslappnad i kroppen.
”Tänk om man har kämpat för detta i fyra år och så dör man innan det ens har startat…”, tänkte jag.
På kvällen när vi skulle sova, jag och min roomie Maria Lindh, lugnade vi ner varandra. ”Det kommer gå bra. Vi njuter av detta och låter inga bombhot påverka oss!”, sa vi till varandra.
Precis när vi har somnat på våra nittiotums-sängar så börjar det smälla utanför. Vi vaknar och jag tänker uppgivet: ”Japp, då var det kört…”
”Marre! Vi måste springa någonstans!” skriker jag och klär på mig kläder och ackrediteringen.
USA och Kanada hade flottor vid hamnen som de skulle springa till om det blev krig. Vi hade inte ens något ställe som vi skulle samlas på, så det flög över tusen tankar i mitt huvud. Marre springer ut på balkongen som var riktad mot andra länders hus. Hon ser att de flesta redan står på sina balkonger och kollar sig oroligt omkring. Det springer ut vakter från olika byggnader och säger att det är lugnt:
”De testar fyrverkerierna inför morgondagens invigning!”
Vi kunde andas ut. Sedan var det dags att somna om och uppfylla våra drömmar.
”Leffe” blandar sig i lekarna i OS-byn.
FRÅN DÖDSÅNGEST TILL ODÖDLIGHET
Varje nation har ett eget hus i OS-byn. Säkerheten är alltid väldigt hög och man känner sig trygg bland vakter, poliser och volontärer. Vi bodde granne med Norge. Det kändes ändå tryggt. Vem skulle egentligen vilja bomba oskyldiga mellanmjölksinnehavare och guleböj-ägare?
Dagen därpå var det invigning. Det var häftigt. Det blir något slags rus i hela kroppen när man gör entré. Något som man har drömt om sedan man var liten. Efter att ha upplevt det var jag så upprymd att jag inte längre var rädd för att dö. För på något sätt kände man sig odödlig.
Matsalen där alla deltagare äter finns det väldigt mycket att välja på. Allt ifrån sushi till McDonald’s. Förutom att äta kan man göra massor av olika grejer i byn, allt från att gå på bio, spela biljard, gymma och spela pingis, med mera.
På alla hjärtans dag förra året åkte vi upp och hälsade på skidåkarna uppe på bergen. Otroligt vackert var det. Från sommarvärmen nere på plan mark åkte vi upp till vinternaturen och hejade fram Sveriges skidåkare till medaljer.
Här sitter jag och målvaktstränaren, Anders Palm i liften. Anders är en av många som har betytt väldigt mycket för mig och min utveckling på isen.
SÅGAD AV KUNG CARL XVI GUSTAF
En dag var Vladimir Putin på besök i OS-byn. Han hade väldigt många livvakter runt omkring sig. Man kände spänningen av makt i hans närvaro på något sätt. Någon timme efter kom vår kära kung, Carl XVI Gustaf, Som kliver av en vanlig OS-bybuss med drottningen, Silvia. Jag kommer inte direkt ihåg att han hade någon livvakt eller något liknande.
Jag utbrister: ”Tjena kungen!”
Han svarar: ”Hej! Vi såg er match igår mot Ryssland. Herregud vad dåliga ni var. Ni måste spela bättre nästa match.”
Silvia fyller i: ”Men Carl! Var inte så hård mot flickorna. Dom är jätteduktiga.”
Silvia är min favorit.
Erkänner att jag blev lite starstrucked när man såg många av sina förebilder i byn. Världens bästa vinteridrottare bodde ju på samma ställe. Det var svårt att räkna in sig själv. Men de bästa damhockeyspelarna var ju faktiskt också där och alla var där på samma villkor. Men eftersom OS i Sotji var det andra olympiska spelet som jag varit på, var allt runt omkring inte lika häftigt den här gången. Jag var med på OS 2010 i Vancouver mest för att se och lära. Så den här gången kunde jag rikta allt mitt fokus på min prestation på isen. För i slutändan är det bara en sak som verkligen betyder något och det är att spela så pass bra som möjligt under turneringen – för Sverige. Jag var inne i min bubbla, som resten av damkronorna. Vi överträffade förväntningarna och slutade på en fjärdeplats. Självklart hade sagan slutat bättre om det hade blivit en medalj, men det är bara att ta nya tag och fortsätta kriga mot nya framgångar.
Jag fick många nya vänner, jag fick minnen för livet och jag fick uppleva min dröm. Jag lärde även känna en helt ny värld. En medievärld som helt plötsligt var intresserad av vad jag gjorde och hur det gick för mig/oss. Det har förändrat mitt liv på många sätt. Men den storyn kan vi ta en annan gång…