Farorna med Las Vegas: ”Några spelare klarade inte av att spela där”
Han är en av få svenskar som har spelat hockey i Las Vegas. För hockeysverige.se berättar Bik Karlskogas målvakt Joel Gistedt om upplevelserna i ”Sin City”, spel- och feststaden som nu ryktas vara på väg att få ett NHL-lag.
– Gillar man att spela eller festa för mycket, då kan det blir farligt, säger Gistedt.
Den amerikanske affärsmannen och miljardären Bill Foley håller som bäst på att utvärdera om det finns underlag för ett NHL-lag i Las Vegas. I dagarna startar han en stor kampanj för att få boende i spelstaden att registrera sitt intresse för att köpa säsongskort. Målet är att få in 10 000 anmälningar. Om Foley lyckas med det är chansen stor att han tar nästa steg och skickar in en formell intresseanmälan till NHL.
Men hur är det egentligen att spela hockey i Vegas? En av få svenskar som kan besvara den frågan är Bik Karlskogas målvakt Joel Gistedt. Under säsongen 2009/10 spelade han 20 matcher för Las Vegas Wranglers i farmarligan ECHL.
– Det var väldigt speciellt, minns Gistedt som tillhörde NHL-klubben Arizona Coyotes organisation vid tillfället.
– Vi bodde en kort bit från huvudgatan och spelade våra matcher i ett hotell och casino som hette The Orleans. Arenan var rätt annorlunda eftersom halva kortsidan var en stor scen där de körde uppträdanden, musikaler och grejer när vi inte spelade hockey.
Hockeylaget stod inte högst på hackordningen och titt som tätt fick man flytta på sitt pick och pack och lämna plats åt mer prioriterade verksamheter.
– Det hände att vi fick träna på konstiga tider, typ klockan sex på morgonen, ibland och blev flyttade till andra ställen när de skulle ha andra evenemang i arenan. Det kunde vara lite meckigt, men det fanns även en träningsarena i närheten av där vi bodde som vi hade tillgång till. Ett NHL-lag skulle givetvis inte ha sådana problem som vi hade.
”GILLAR MAN ATT SPELA OCH FESTA BLIR DET FARLIGT”
En av farorna som nämns när det pratas om Las Vegas och NHL är att distraktionerna kan bli för stora för vissa spelare. Joel Gistedt konstaterar att det inte var alla lagkamrater som kunde hantera alla frestelser.
– Det var några spelare som inte klarade av att spela där, men ändå färre än vad jag hade trott. Gillar man att spela eller festa för mycket, då kan det blir farligt, då kan det bli problem, säger Gistedt.
– Personligen tyckte jag inte att det var så farligt, men fick man ledigt någon dag då passade man på att gå ut och ha kul. Då tog man chansen på ett sätt man kanske inte skulle göra på andra ställen. Samtidigt spelar man 80 matcher per säsong och var borta en hel del, så chanserna var ganska få.
Hur såg det ut för spelarna som inte klarade av att hantera frestelserna?
– De gick ut och hade kul på fel dagar. Det var inte så att de kom bakfulla till matchsamlingarna, men kanske dagen innan.
– De flesta var seriösa och siktade på att ta sig uppåt, men vissa var nöjda med att få spela där och då kanske det blir lite fel.
Problemet för många andra icke-traditionella hockeymarknader har genom åren varit att bristen på hockeykultur har gjort det svårt att skapa bra surr kring laget. Joel Gistedt upplevde att intresset kring Las Vegas Wranglers var bättre än förväntat, men konstaterar att kunskapsluckorna hos publiken var stora.
– Jo, det kan man säga. Publiken var gladast när det blev slagsmål eller när vi gjorde fem mål och det innebar att de fick gratis tacos. Så speciellt hockeykunniga var de inte. Men det är lite som det är i USA, de gillar show, stämning och att träffa andra och dricka öl.
För Gistedt personligen var säsongen i Las Vegas öken. Hans självförtroende var kört i botten och han var besviken över att behöva spela i ECHL. Därför har han få positiva minnen från sin tid i staden.
– Det var en jobbig säsong och det fanns inte så många ljusglimtar att se tillbaka på. Man försökte njuta så mycket som möjligt av att få vara där i ett halvår och ta del av vad staden hade att erbjuda. De bästa minnena är väl från när tjejen var här och vi gick ut och hittade på roliga saker tillsammans. Hockeymässigt finns det ingenting värt att nämna.