NHL och vägvalet

Även utan flygkraschen i Ryssland har det varit en besvärlig sommar för NHL. Nashvilles tuffing Wade Belak uppges ha hängt sig på ett hotellrum i Toronto, Rangers Derek Boogaard avled i Minneapolis efter att ha intagit en dödlig mix av sprit och Oxycontin och Vancouvers Rick Rypien tog livet av sig i hemmet. Alla tre spelarna hade en sak gemensamt – deras uppgift i NHL var att slåss för brödfödan, för lagets storstjärnor och för fansen på läktarna. Det är mot denna mörka bakgrund av personliga livsöden som den sista säsongen inom ramen för gällande kollektivavtal mellan spelarfacket och ligan nu tar sin början. Men något slut på slagsmålen i NHL tror jag inte det blir.

Jag har själv en ganska kluven inställning till slagsmål i hockey. De uppgjorda slagsmål som sker i NHL har aldrig intresserat mig och jag skulle inte gråta om de försvann. Samtidigt tycker jag det är en viktig del av spelet att hockeyrinken har en högre våldstolerans än samhället i övrigt, eftersom heta känslor skapar som bäst underhållning just när de får möjlighet att levas ut. Jag upplever inte heller att spelarna gnäller över de småsnytingar som delas ut runt målgården. Man ska också komma ihåg att slagsmålen i hockeyn inte heller är en produkt av underhållningsindustrin utan klart mer allmoge än så – på den här punkten hör vi ingen säga att det var bättre förr.

Att hitta balansen i diskussionen mellan underhållning och spelarnas säkerhet blir delvis en fråga för spelarfackets nye ordförande Donald Fehr, men är också lite av ett vägval för hela ligan. NHL är först och främst i klart bättre skick än vid förhandlingarna för sju år sedan. Den förra lockouten spåddes bli det sista svärdet i buken på en marknadsmässigt mycket svag sport. Så blev det inte alls. NHL har kommit tillbaka oerhört starkt och den sjunde och avgörande Stanley Cup-finalen i våras genererade de bästa tittarsiffrorna för en NHL-match i USA på nästan 40 år. I flera städer är hockeyn på god väg att konkurrera ut basket. Winnipeg har fått ett nytt NHL-lag och redan sålt slut alla stolar i arenan i tre år.

Men det är en spretig och splittrad skara av både ägare och spelare som tar plats vid förhandlingsbordet. Det är knappast något för de fattiga eller svagsinnade att äga NHL-klubbar i Columbus, på Long Island eller i östra Florida just nu. Lönetaket som infördes 2005 har ökat från knappa 40 miljoner dollar till långt över 60 miljoner kommande säsong. I en liga där vissa klubbar brottats med publiksiffror är nu lönegolvet högre än den nivå som för sex år sedan var taket. Phoenix hålls redan på syrgas av ligan, och bland persikoträden i Georgia lär inte många sörja den framgångslösa hockeycirkusen. Huvudsakligen är det utökningsklubbarna som sliter med balansräkningarna och för att nå upp till lönegolvet har flera av dem tvingats kasta stora summor pengar efter spelare med begränsad potential att göra skäl för dem.

Inga av de andra stora sporterna i USA tillåter regelrätta slagsmål eller handgemäng och är till sin art delvis ganska stillastående. Att sälja NHL i nya regioner har alltså delvis gjorts genom att marknadsföra två av spelets unika komponenter: fart och våld. Och under en och samma sommar har alltså tre slagskämpar avlidit efter att ha brottats med svåra depressioner, kanske som en effekt av deras påfrestande yrke? Och ligans främsta frontfigur Sidney Crosby går och dras med en hjärnskakning som hotar att ödelägga hela hans karriär. Det är knappast ett ypperligt läge för NHL-bossen Gary Bettman att fortsätta sprida hockeyn till nya marknader med knytnävsslagsmål och benkrossande tacklingar som främsta säljargument.

Och där står vägvalet. Även om detta är heta potatisar i media tror jag inte att varken NHL eller NHLPA kommer förorda några dramatiska inskränkningar i de uppgjorda slagsmålen. Ämnet har historiskt sett delat högsta NHL-ledningen och NHLPA klarar inte ens att ena sina medlemmar omkring frågan – en undersökning som gjordes häromåret visar till exempel att ungefär hälften av de tillfrågade spelarna vill ha kvar uppgjorda slagsmål i ligan. Man motiverar detta med att ett totalförbud av slagsmål sannolikt skulle minska antalet jobbtillfällen och att stjärnspelarna skulle få en ökad exponering för skador om möjligheten till regelrätt vedergällning försvann. Samtidigt är ägarna i mångt och mycket livrädda för hur ett förbud mot slagsmål skulle påverka biljettförsäljningen. Återstår om Boogaard, Rypien och Belak lyckas ändra på inställningen hos spelarna – om inte lär det bli mycket tufft att övertyga åskådarna, och därmed NHL-klubbarna.

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

Text: Peter Sibner